att ta emot en familjefader från en långresa. Jag kom förstås först och varje gång blev jag lika förvånad över att i gryningsljuset möta någon som mera liknade en kalv än en hund. – Kablan, valpen min, din lille luffare! Ömheten bryter igenom i min röst, och även om han inte längre ser ut som en valp och nästan inte tar notis om mig, stryker jag honom över den styva hårremmen. Kablans avvisande hållning varade lyckligtvis inte länge. Snart hade han äntligen känt igen oss som sina gamla familj. Uppenbarligen hade hans utveckling till varghund inte varit tillräckligt molnfri för att han helt skulle glömma de hemtama platserna från sin obundna barndom. Detta erkännande gladde oss outsägligt. Men Kablan hade förändrats. Han hade blivit mera självständig och oberoende. Det visade sig också i hans nya vanor: han kunde hålla sig intill oss hela dagen, bevaka fåren eller ligga i solen, men vid slutet av dagen var han plötsligt försvunnen, som om han aldrig hade varit där. En dag sprang jag efter honom. Och jag upptäckte honom i det höga stäppgräset, det verkade som om han kämpade med sig själv. Jag stannade i förvåning och väntade för att se hur det skulle sluta. Han låg blickstilla och med ens flög han upp i luften, rullade ihop sig till en boll, och så snart han rörde marken gav han upp ett hest morrande och slungades upp som en stålfjäder. Blommorna och gräset omkring honom var kringkastat och nedtrampat, och plötsligt tog han någonting i munnen och slungade det åt mitt håll med en knyck på nacken. En levande klump landade framför fötterna på mig – en grävling. En helt orörlig, illa tilltygad, patetisk grävling, tillplattad som en blöt gammal trasa. Uppenbarligen var detta inte tillräckligt för att ge Kablan luft åt hans raseri. Alltjämt morrande kröp han ihop och såg sig osäkert omkring, det verkade som om han utmanade själva ödet på ett nappatag. Jag stod kvar utan att kunna säga ett ord, rädd att ropa och rikta uppmärksamheten mot mig. För ett ögonblick trodde jag att han skulle slita mig i stycken som med den där grävlingen. Men ändå, när jag hade samlat mod, ropade jag med låg röst: Kablan … Han vände sig häftigt om och såg på mig. – Valpen min! Vovven, duktig hund, sade jag med min vanliga röst, men jag kände inte igen mig själv i hans

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21