mitt humör förstört, och det var fars fel. En skolkamrat firade bröllop i byn. Och givetvis var jag bjuden. Vilken herde är inte sugen på fest och trevligt sällskap? Man hinner bli tillräckligt uttråkad ensam ute på betesmarkerna, och ännu mera efter en skränig skola … I början av vintern var ensamheten nästan outhärdlig, plågande och till och med vild, emellanåt fick man lust att yla. Men människan vänjer sig. Även vid tystnaden. Och ensamheten. Och rädslan. Men nu, när man plötsligt känner att naturen inte alls är döv, när man har lärt sig att lyssna till tystnaden och betrakta det stilla livet omkring sig, när man inte längre hoppar högt för varenda gren som knäcks och när ens egna tankar, det bullrande hetsiga livet, tycks främmande. Även om detta också är en del av mänskligt liv. Men den fria stäppen, bergsryggarna i fjärran, de färgrika låglandet, blommornas kronblad och grenarnas prassel – allt kommer så nära och blir så begripligt att man inte behöver anstränga sig för att tala med dem … Och ett år har gått! Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken, som de andra. Jag kan inte ens få detta ur mitt huvud – herrgården, gatorna, alla bekanta, festen. Jag måste lugna mig och vänta, vara noga med att hitta en anledning att ge mig iväg. Och vilken anledning kunde vara viktigare? Jag skulle på bröllop … Var och en förstår nog min glädje när jag tog fram den nya blå kostymen som jag hade köpt till avslutningsfesten. Det gamla pålitliga gjutjärnsstrykjärnet verkade ha gjort jobbet helt självt, redan på natten hade jag vaxat mina kromläderstövlar tills de blänkte och såg redan mig själv i den blå kostymen och stövlarna, till sist tvättade jag mig och smorde in håret med kardborreolja! Jag hade sett ut en sadel till hästen. Med andra ord – en äkta djigit! Och med förkänsla om framgång kunde jag hänge mig åt nattens drömmar. Så fort solen går upp och dagen gryr är jag på väg … Men … när solen gick upp gick samtidigt alla ansträngningar och ljuva drömmar till spillo. Jag hade knappt hunnit i kläderna och var på väg för att sadla hästen, när far kom in: Du stannar hemma. Jag åker själv, sade han som om det var den självklaraste saken i världen. Och vad var orsaken?! Han hade slut på nasvajtobak. Och han tänkte rida
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21