kalv, med svansen i vädret! – Bort härifrån! Jag måttade med min krokiga stav. Slaget landade på hans öra. Han tog emot det utan ett ljud och satte sig ned, utan att förstå vad som hände. – Där fick du! Sitt ner nu!.. När ett barn vill gråta drar det i pappas skägg – jag skakade av mig snön och sprang efter fåren utan en blick bakåt på hunden. Han satt bara där, förvirrad och förnärmad. En halvtimme hade gått och Kablan väntade fortfarande på andra sidan om flocken och visade inga tecken på att komma närmare. I ömsesidig ilska fortsatte vi framåt längs den kuperade platån, där fåren, oroliga och förvirrade hade trängt ihop sig och vände sig mot mig. – Kablan! Sluta! Är du alldeles galen? ropade jag och tänkte att det var han som hade börjat bråka med oss för att ge igen. Först då upptäckte jag de tre döda fåren under buskarna ett stycke bort. Jag kände hur håret reste sig under mössan och jag blev iskall och rädd. En del av fåren rusade mot mig, och mitt i hopen såg jag vargarna som grå strimmor. Det var två stycken. Vad skulle jag göra? Jag hade inte geväret med mig, och hade till och med lämnat kvar min häst … Utan att veta vad jag gjorde ropade jag: Ay-y! – och blev nästan rädd för min egen röst. Men Kablan var redan där, han måste också ha känt vittringen av främlingar i flocken. Han hade glömt vårt gamla groll, och det fanns beslutsamhet i hans ögon, men också en viss osäkerhet. Han buffade med sidan mot mitt ben, som om han ville säga någonting eller bara känna att jag fanns där bredvid honom, han såg på mig en smula osäkert och plötsligt reste han nosen mot skyn och ylade kort och gällt. Jag förstod att Kablan, som ännu var oerfaren, inte vågade kasta sig direkt in i striden, osäkerhet och fruktan hindrade honom, men samtidigt växte ursinnet inom honom och hans inneboende kraft fick musklerna att svälla och drev honom framåt. Det var ett ögonblick då hunden behöver stödet från sin ledare. Och jag var tvungen att ta kommandot omedelbart! Jag grep om min krokiga påk och ropade med darrande röst: Kablan! Kablan! Och även om hunden satt bredvid mig stärkte min röst vår beslutsamhet. – Kablan! Inte rädd nu! Attack! Ta dem! Och jag började

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21