springa. När jag satte mig i rörelse var det som om Kablan hade övervunnit sin rädsla och han sköt iväg som en pil mot vargarna, som hade hejdat sig tvekande vid ljudet av min röst. När de såg hunden komma tycktes båda rovdjuren lugna sig och utan tvekan gjorde de sig beredda att ta upp kampen. Med ens blev det oklart för mig vem som var vem, det var omöjligt att urskilja i striden. Fåren var spridda i panik över dalen. Jag rusade efter i Kablans spår. Jag sprang och tänkte på far, som många gånger påmint mig: Även om man är obeväpnad så är en människa ändå en människa, och djuren är rädda för oss … När varginnan fick se mig sprang hon verkligen undan, men inte långt – hon tog sig upp på en låg kulle och bevakade striden på avstånd, som om hon var säker på att varghannen skulle reda sig mot oss ensam. Gud vet hur jag svängde min knölpåk när jag närmade mig stridsplatsen, men Kablan kände sig säkrare av mitt understöd och fick varghannen under sig. På ett par minuter var allting över. Jag fångade en glimt av vargens ögon under Kablans käftar, och den uppgivna blicken, om den nu var avsedd för mig eller inte, men vargen bröt sig likväl loss och sprang iväg. Han haltade på ena tassen och lämnade röda blodspår i den nyfallna vita snön när han linkade bort. Men Kablan lät honom inte komma så långt, lätt fångade han upp honom, käftarna slöt sig om nacken och han kastade upp honom i luften på samma sätt som med fågelskrämman framför huset. Flera gånger föll vargen till marken, men hunden lät honom aldrig komma på benen och efter hand växte hans raseri mera och mera. Och slutligen nådde käftarna fiendens strupe, Kablans nosparti färgades rött av vargens blod, och luften kom i hesa stötar ur den besegrade fiendens hals. Vargen dog i plågor. Tassarna kämpade och stötte hunden ifrån sig, den tunna kroppen darrade och käkarna slöts alltmer kraftlöst. – Det är bra, Kablan, lugn nu, viskade jag försagd och förvirrad och försökte skilja honom från vargen med käppen. Först då märkte jag att det bara återstod en kort stump av den. Kablan lugnade sig först efter en lång stund. Han stod orörlig bredvid mig, och ett djupt morrande rullade fortfarande inom honom, och raggen ville inte lägga sig. Hans

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21