om han höll på att kvävas av någonting som satt fast i halsen. Jag sprang snabbt in i jurtan och berättade för far om hostan. Hans spärrade upp ögonen och slog sin knutna näve mot knät: – Va? Vad är det du säger? Utan att vänta på svar rusade han ut till stugan. Kablan hostade igen, som om han försökte spy upp hostan ur magen. Far blev svart i ansiktet, hans ansikte förvreds: – Såna svin! Han strök med handen över hundens mage, tryckte lätt och släppte efter, och Kablan gav till ett ynkligt gnällande och ryckte med huvudet. Vilka fähundar! Vem … vem kan ha gjort honom detta … Vem?! En sån hjärtlös skurk!.. Fars läppar darrade, jag blev alldeles kall. – Vad har hänt, far? frågade jag tyst. – De jävlarna har stuckit en nål i honom. Han har ätit någon- ting … Kunde det verkligen vara sant?! Håret verkade resa sig på mitt huvud, och en isande skräck for genom mig. Stackars hund, det var därför han smälte bort framför ögonen på oss: de hade gett honom ett stycke kött med en nål instucken! Vi visste båda två vem som kunde ha gjort det, och det fanns inga andra hus i närheten. Men vad kan man göra om ingen blir tagen på bar gärning … Stackars Kablan, som var utan skuld till mänsklig osämja! Nästa dag, vid middagstid, blev Kablan orolig, ylade klagande, uppgivet och började bita i kedjan. Det var en plåga att höra hans jämmer. – Släpp honom lös, sade far. När allt kommer omkring är han en fri hund, varför ska han hållas i fångenskap på sitt yttersta … låt honom förbli fri. Orden isade mig inombords. – Är det … ska han … kommer han att dö? Far sade ingenting. Han nickade bara beslutsamt mot Kablan. Blicken sade: Släpp honom lös! Jag gick fram till Kablan. Han såg stilla klagande på mig. Jag läste frågan i hans ögon: Du min snälla husse, berätta för mig … Tala om vad som har hänt med mig. Vad är det som händer, var kommer detta onda ifrån? Är det verkligen slutet … Jag har precis börjat leva … Den stackars hunden visste inte att han var det oskyldiga offret för en svart avund. Detta var han inte i stånd att begripa. Vad kan naturen veta om mänsklig avund och hat, när hon inte känner nå- gon

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21