uppdelning i älskade och oälskade barn, inte vet vad hämnd är … Jag hade knappt hunnit lossa Kablans kedja förrän han försökte springa runt huset av gammal vana, men efter ett par steg föll han på sidan med kraftlöst spridda tassar och gnällde ynkligt. Framåt kvällen verkade han ha lugnat sig. Vi besökte hyddan då och då för att titta till honom. När mörkret föll bestämde jag mig för att hälsa på honom en sista gång. Men Kablan var borta. – Pappa, Kablan är inte där … Jag kunde knappt säga ett ord när jag kom in. – Hur kan det vara möjligt? Far talade nu med sig själv i en ton som var nästan lugn och lätt irriterad, som om han anklagade sig själv. – Vi borde aldrig ha släppt iväg honom. Vilken skada! Måtte ingenting ha hänt med honom! Upp på hästen och leta. Jag sökte igenom hela området dit Kablan kunde ha släpat sig den sista stunden. Jag var till och med hos Bekter, vad kunde jag göra? Men jag hittade honom inte. Strax före gryningen gav sig far ut för att leta. Jag stannade hemma. Och när solens strålar nått takåsen kom han tillbaka. När jag hörde ljudet av fotsteg skyndade jag ut, men far hade redan stigit av hästen och lagt ned Kablan invid stugan. Jag såg hur far höll hunden i tassarna … Kablan verkade så lång och så eländigt mager, som en fågelskrämma av gummi som luften släppts ur. Jag greps av en känsla av skuld inför denna hund, det var som om någon hade stuckit ett stycke is i mitt bröst … En bra hund visar inte upp sitt lik, säger kazakerna. Kanske ville Kablan inte heller visa upp sig i all sin förnedring när han gick undan så långt han orkade, till den gamla betesmarken där far hittade honom. Kablans sista resa förvånade alla som hörde talas om den. Vad kom hunden ihåg, vad kunde han minnas? Vid middagstid hade vi grävt en grav åt Kablan högst uppe på kullen söder om Bakanas klyfta. Det var inte brukligt att begrava hundar här, men vi bröt denna fördom. Vi tog avsked av en vän …

1967

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21