fått sin kull. Och även om seden strängt förbjöd gåvor som en kniv, en kyckling eller en hund släktingar emellan, såg vi med spänning fram emot alla underrättelser. En herde utan hund är som en skomakare utan becktråd, och det är helt enkelt otänkbart att ha får på bete utan vakthund i Karataus dalgångar, där vargarna om vintern drar sig samman i rövarband. Tiken fick bara två valpar i kullen. En dotter och en son. De fick gott om mjölk, och när vår valp kunde stå på alla fyra benen bar jag hem honom. På kvällen återvände far från betesmarken och granskade valpen. Enligt hans gamla tro tillät sig inte en far att ta upp småttingar i sina händer, inte ens för att smeka dem – inte heller valpar. Människans gift i handflatorna släcker viljan hos djuren, själen dödas …, brukade han säga. Men först och främst, för att pröva valpen, lyfte han upp den i nackskinnet och höll den länge hängande. Jag skärpte mig för att inte gråta och väntade bara på att valpen skulle gnälla. Och den här valpen hade redan valt ut mig till sin vän. Men den överlevde med värdighet. Valpens vinbärssvarta ögon var lugna och till och med nyfikna. Nästa prövning var hårdare: far lyfte upp honom i öronen. Också den här gången bestod valpen provet och sade inte ett ljud. Det ansågs att detta prov avslöjade förmågan att tampas med vargen … – Han kommer att drabba vargen som åskan! En riktig varghund! sade far belåtet och hoppfullt. Vad ska vi kalla honom? – Vilket huvud! Han ser ut som en leopard, eller hur? Får jag kalla honom Kablan?.. – Kablan? Ja … Kablan. Han är stark, vild och smidig…! Kablan. I samma ögonblick tittade valpen plötsligt upp på min far och klippte med öronen. Vi skrattade alla. – Har ni sett! sade far. Han lystrar redan. Då tycker han också om det. Då får det bli Kablan! Från detta ögonblick, och till den olyckliga dagen på våren då han förlorade sina öron och svansen, började Kablan leva tillsammans med oss andra som en ny och fullvärdig medlem av familjen. Men samtidigt blev det besvärligt för vår röda katt, kelgrisen. Den forna sorglösa lekfullheten, de fridfulla sovstunderna på spisen, de ostörda matstunderna, de egensinniga promenaderna – kort sagt hela hennes inrutade liv förvandlades till ett tillstånd av konstant ångest. När katten såg Kablan

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21