första gången sträckte hon upp sig på raka ben, nästan dansade på stället för att ställa sig med sidan mot faran, ryggen välvdes i en sprättbåge – man fick intrycket att det röda nystanet vilket ögonblick som helst skulle explodera i flammor, och hon gav till ett fräsande med klotrunda ögon. I hennes förtätade lilla kropp pyrde ett vilt hat, medan valpens stora, klumpedunsiga kropp kokade av ohejdbar nyfikenhet. Så gick de varandra till mötes – var och en med sitt i kikaren … Och inte förrän till våren, då hunden stannat vid tröskeln för gott, återgick kattens liv i sina lugna fåror. På höstkanten hade Kablan närapå vuxit till en riktig hund. Rösten hade fått en djup klang, och det hade kommit en vild, hård glans i ögonen. Nu betraktade han fåren med befallande blick och morrade hotfullt åt de olydiga som försökte smita från flocken, och det hände bara ibland att han lät sig distraheras av en fjäril och för ett ögonblick återfalla i sin lekfulla barndom. Under stilla, enformiga dagar, då jag helt kunde försjunka i en bok, brukade Kablan lägga sig alldeles intill med den ena kraftiga framtassen tungt vilande på mitt ben. Men han tröttnade snart att ligga sysslolös, gäspade ljudligt och började gunga mitt ben med tassen för att väcka min uppmärksamhet. Jag låtsades inte märka någonting, även om jag hela tiden följde hans fuffens i smyg. Kablan gungade mitt ben ännu ivrigare. Till sist kunde jag inte hålla mig längre: Vad är det du vill, kompis?.. Hans muntra ögon vek strax åt sidan, och nu liknade han en busunge som full av ånger och undanflykter försöker se ut som om ingenting hade hänt och hitta på nya knep. – Har du tråkigt? Erkänn! sade jag. Och det verkade som om hunden i nästa ögonblick skulle börja tala med mänsklig röst. Men han svarade inte. Kanske kände han sig inte tillfreds i sin valpiga otålighet, blicken slocknade och försvann iväg någonstans långt bort, i riktning mot Karatau. Jag berättade för far om detta häpnadsväckande tankfulla beteende. Först trodde han mig inte, men han kunde snart övertyga sig själv och stannade långa stunder ensam med Kablan. Och min mamma blev så bestört av våra berättelser att hon började be till Gud att det inte skulle leda till någonting farligt!.. En gång var vi alla tre ute med hjorden. Solen stod högt på himlen, fåren

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21