betade, och några av dem hade klungat ihop sig och slumrade. Jag läste en bok som vanligt och Kablan hade slagit sig ned bredvid mig. Han hade långtråkigt och tuggade försiktigt på min ena skospets, och jag gungade automatiskt med benet, och efter hand blev det till en lek. Ju längre bort min skospets rörde sig från honom, desto mer oväntade blev hans attacker, när han i ett plötsligt utfall försökte fånga min sko med tänderna. När jag plötsligt hejdade min rörelse tittade Kablan upp och väntade vaksamt med det tunga huvudet spänt lutat åt sidan. Nu låg jag med avsikt helt stilla och visste att han bevakade varje rörelse jag gjorde. Så petade han försiktigt på mitt ben med tassen. Jag vred på huvudet och kunde tydligt läsa uttrycket i hans ögon: Gunga då! Lek med mig! Jag hade inget annat val än att dingla med foten framför honom, medan jag fortsatte med min bok utan bry mig om honom. Snart tröttnade Kablan på denna lek. Han öppnade gapet brett och gäspade ett par gånger, så lade han sig ned med huvudet vilande på tassarna som vanligt och låg stilla. Tiden rusar iväg när man håller en bra bok i handen. Plötsligt kunde Kablan flyga upp och tränga sig ned tätt intill mig, nästan knuffade mig i sidled. Det var uppenbart att han inte skulle låta sig nöja med detta – min läsning hade redan blivit förströdd och okoncentrerad eftersom jag hela tiden måste hålla ett öga på hunden. Kablan lade en tung tass på mitt knä. Jag säger inget. Och naturligtvis sätter han upp den andra tassen. Jag låtsas som ingen- ting. Och då – som en reaktion på min envisa likgiltighet – täcker han över boken med sin stora tass och sneglar på mig, som om han frågade: Jaha, vad säger du nu då …? Det fanns inte ett spår av leende i den blicken. – Kablan, Kablantjik, du är en rackare! Jag lade armarna om honom och höll honom intill mig. Han strålade av glädje. Mjukt och försiktigt bet han i mina händer, drog med mig i leken. Nu var ögonen fyllda av skratt. Han knyckte min stråhatt och sprang iväg med den långt, långt bort, men var strax tillbaka hos mig igen. Och återigen försvann han iväg, och nu kom han tillbaka med hatten. Men han ville inte lämna den ifrån sig, utan väntade på

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21