att jag skulle springa ikapp honom och ta den ifrån honom. Men hur skulle jag kunna det? Och hunden satt på avstånd och väntade på att jag skulle komma och jaga hans leksak. Jag sprang efter honom – jag måste ju fjäska lite för honom, och jag hade roligt själv. Och Kablan lämnade inte ifrån sig hatten frivilligt – vi slogs nästan på allvar, han och jag. Och typiskt nog råkade han i kampen riva upp ett sår i handen med sina skarpa klor. Jag knuffade undan honom och satte mig på marken och började torka av blodet med ett kardborreblad. Ka- blan satte sig bredvid mig och tittade på mig och försökte förstå varför jag inte ville leka längre. Jag tog fram en näsduk och band om såret. Nu kan du leka själv, din klumpeduns! sade jag ilsket utan att se på honom. En stor randig stäppfjäril fladdrade förbi och satte sig precis framför nosen på Kablan, och fällde långsamt samman och spred ut sina färggranna vingar. Att jaga fjärilar var ett av hans omtyckta tidsfördriv, men just nu var hans uppmärksamhet riktad åt ett annat håll, och han registrerade det enbart i minnet. Men fjärilen tänkte inte flyga sin väg, tvärtom – den fladdrade klumpigt med vingarna och flyttade sig direkt till Kablans tass. Han satt tyst och plötsligt morrade han – varför skulle han morra åt en fjäril? Och han slog till henne med sin fria tass och smällde med käkarna. Jag kunde nu se att han var väldigt uppretad. Men på vem?.. Tio dagar senare blev jag tvungen att skiljas från Kablan för en tid. En arbetande hund, oavsett hur klok och modig han är, måste tillbringa tid i ett koppel tillsammans med gamla erfarna hundar. Annars blir det aldrig en varghund av den, den kommer inte att ha modet att angripa vargen – det hade min far en gång berättat för mig. Och han skickade Kablan till herden Bekter, som höll två vilda bestar. Inte ett år gick utan att de gjorde slut på minst en varg, och dit skickade han vår Kablan. För att praktisera. Jag kände starkt hur mycket jag hade fäst mig vid honom. När jag nu gick ensam med fåren kom jag ibland på mig själv med att tänka att min starka, trofasta och glada Kablan när som helst skulle dyka upp bakom en kulle och okynniga gnistor skulle glittra i

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21