hans ögon. Även om kazakerna inte känner saknad efter sina hundar, eller snarare inte vill erkänna det, gick vi alla i vårt hus omkring och saknade Kablan var och en på sitt sätt. Och alla visste det, men sade ingenting. Vid midsommar var Kablan tillbaka. Far hade varit och hämtat honom, och hunden stannade vid dörren, främmande och redan en vuxen hund – ganska stor till växten och på något sätt bister. Han verkade närapå ilsken. Vi rusade ut barfota för att träffa honom, och jag ville genast springa fram. Men han märkte mig knappt, såg nästan rakt igenom mig mot den blå horisonten. Under dessa månader i ett främmande hus hade pälsen blivit grå, som en vargs, och medan den förut hade varit mjuk kändes den nu sträv som becktråd. De runda, mjuka ögonen hade blivit trekantiga och pupillen hade fått ett drag av grymhet. Bringan var bredare och rundare, som på en jak, och gapet med de kraftfulla käkarna liknade en haj. Allt måste växa och förändras, och barndomen och till och med den ungdomliga ivern hade Kablan lämnat ifrån sig sju kilometer bort på Bekters betesmarker … Han hade blivit den hund som far hade önskat. Men jag hade älskat en annan Kablan – med sina barnsliga upptåg och skratt i blicken … Men det är inget att göra åt: en valp kan inte förbli en valp. Allt måste växa, förändras och mogna, och sedan åldras, och det finns inget man kan göra åt den saken, den kan inte hejdas. En liten tröst höll jag för mig själv: de egenskaper som barnet förvärvat i vaggan stannar hos honom hela livet. Och någonstans i djupet av sitt hjärta hade Kablan säkert bevarat sina egenheter som jag älskat så mycket … Snart kom Bekter farande. – Min vän, din hund … det är ingen hund – han är ett lejon. Jag erkänner att båda mina hundar viker sig för din. Men jag ska inte ljuga – jag fick aldrig se hur han behandlar vargen, vi mötte inga. Du måste själv lära honom att avsky dem. Om du råkar ha en djurhud, fyll den med halm och hetsa honom mot den. Kablan måste få känna vittringen, sade fars vän medan vi drack te. De samtalade ännu en stund vänskapligt, men när kvällsvarden och samvaron närmade sig slutet vände Bekter plötsligt samtalet i en annan riktning: – Min vän, enligt gammal

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21