hos honom och gjorde att varken han själv eller ägaren till det begärliga objektet fick någon ro. Oavsett om det var en häst, en sadel eller bara ett stycke vackert porslin, unnade han sig ingen vila förrän han kommit i besittning av det. Till varje pris, också med stöd av urgamla tacksamhetsskulder, skulle han driva sin vilja igenom. I övrigt fanns det ingen som var mer hjälpsam och välvillig än han. Men Gud förbjude att någon vägrade honom något – då blev hans begär till dov fiendskap. Förra året hade det gällt en sadel som en avlägsen vän hade skickat till far som gåva. Åh, hur gärna ville inte Bekter ha den sadeln! Trots att han visste att det inte är sed hos kazaker att ge bort en sadel så länge ägaren är i livet, det anses vara ett mycket dåligt omen. Ja, och regeln är att sadlar går i arv: från far till son, från äldre bror till yngre; och saknas arvingar går den till den bästa vännen som minne av en helig vänskap … Så är seden. Och den gången undvek honom Bekter, nästan som för alltid, och far kunde länge inte ge sig någon ro. Förhållandet förbättrades först när far skänkte Bekter sin ärvda piska med silverfäste, och bjöd honom och hans familj på helstekt lamm … Det låg i luften att denna gång hade Bekter blivit sårad efter förtjänst. Och att han inte skulle visa sig igen. Far upphörde aldrig att ångra att han lämnat Kablan till en främlings hus. Efter en så lång träning var det som om hunden inte kände sig hemma. Oavsett hur mycket vi vänslades med honom, oavsett hur mycket jag försökte kela med honom och klappa honom på huvudet som i gamla tider, kunde han gå undan, som om han ville säga: Lämna mig ifred! Och han förblev tystlåten. Tanken att Kablan självmant skulle överge oss för sina tillfälliga kamrater lämnade oss ingen ro. Han försvann ibland och var borta hela nätterna. Jag ligger med öppna ögon och känner i mörkret att ingen i huset sover, alla lyssnar till varje prassel utanför. Innan Kablan kom i huset lade vi varken märke till främmande ljud eller tryckande tystnad. Nu tycktes hans låga, hesa skall skydda oss från allt ont. Och när Kablans välbekanta basröst plötsligt väckte oss på morgonen störtade vi alla, även far, ut ur huset, som om vi kappades om

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21