Det räckte att någon blott andades: ”Oj, Demesin kommer!” för att varenda snorunge i byn skulle sluta gråta, och de lite äldre slynglarna for iväg till någon vrå där de flåsande kunde gömma sig och lyssna till minsta prassel och med skräck och nyfikenhet vänta på att han skulle dyka upp i dörröppningen. Ja, att barnen var småskraja för honom var inte så konstigt, men även många vuxna som tyckte om att skryta för sina barn med sitt mod tappade talförmågan när de mötte Demesin. Det fanns något speciellt med Demesins utseende, särskilt hans ögon, som sände kalla kårar längs ryggraden även på de mest kavata. Han var ingen storväxt man, men han var bredaxlad och kraftigt byggd, och det fanns inte många som kunde skryta med lika svällande muskler, så han skilde sig avgjort från mängden. Ögonen var alltid lätt röda, nästan blodsprängda, och blicken under den väldiga pälsmössan, som han bar såväl vinter som sommar, kunde få vem som helst att rysa: den borrade sig genom alla han mötte. Den blicken möter man vanligen hos kraftfulla kamelhannar under brunstperioden, och Gud bevare var och en från att komma i vägen … Folk var rädda för Demesin på samma sätt som man fruktar det okända och oförklarliga, som man alltid gör klokt i undvika eller vänta ut. När någon fick en åthutning kunde det exempelvis heta ”Man kunde tro att man hade med Demesin att göra”, eller ännu mera oförblommerat: ”Du pratar som token Demesin!” Men om Demesin plötsligt skulle dyka upp störtar samme vasstungade person genast fram för att hjälpa honom att stiga av hästen, samtidigt som han kastar en vädjande blick på de kringstående: ”Inte ett ord!” Demesin hade vuxit upp i byn och här hade han stannat tills han började bli gammal, men för de övriga byinnevånarna hade han i hela sitt liv varit ett mysterium. Han höll sig för sig själv, och det fanns ingen i byn som frivilligt korsade tröskeln till hans hus efter mörkrets inbrott. Mera som en jordkula under tak stod Demesins låga hus i västra utkanten av byn, byggt säkert ett halvt sekel innan den nuvarande enstörige ägaren tog det i besittning. Det lilla huset tycktes klamra sig fast vid foten av kullen, redo att när som helst uppslukas av den. Och precis så verkade det också flyta samman med kullen så snart mörkret tätnade över byn: ett dystert oansenligt pörte

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22