igen och ordföranden kunde äntligen hämta andan. – Uff! flämtade han och tittade upp på kvinnorna som trängdes runt honom. Var kan vi få en släde ifrån? – Det ordnar vi, sade vid bordsändan en söt ung kvinna med ansikte runt som en vetekringla. Hon suckade lika lättad som de övriga, och med hela sin uppenbarelse uttryckte hon vad alla tänkte just då: Detta är en världslig sak. Det viktiga var att vi blev av med drummeln. En släde hittades trots allt, och ordföranden och aktivisterna fick till och med använda hö från det gemensamma förrådet till foder åt hästen. Och Demesin började efter sitt besök på kontoret verkligen bevaka byn uppmärksamt med tanke på att det nu var hans heliga plikt. Varje natt drog han ut, inte slumpvis när andan föll på, utan punktligt varje dag utförde han sitt arbete med exemplarisk noggrannhet. Han har hittat sin rätta plats till sist, förklarade ordföranden vid nästa möte med aktivisterna. … Solen är just på väg ned när Demesin spänner hästen framför släden. Utanpå stövlarna drar han sedan på sig ett par egentillverkade skrymmande skydd, tillverkade av en gammal matta, varav det ena är påtagligt större än det andra. Han sätter en fårskinnsrock utanpå sin jacka och drar åt pälsmössans band ordentligt om halsen. Han dricker en stor skål med kvarg upplöst i buljong och lägger en handfull torkade kvargkorn i fickan för säkerhets skull. Vaggande som en stor björn hämtar han några knippen klöver från ladan och lägger under sig i släden som extrafoder till hästen. Och med ett lätt Tchu! sätter han fart på ekipaget. För ett utomstående öga är det hela en mycket presentabel syn. – Tchu! Den frostkalla luften biter i skinnet. Kvällshimmeln färgas röd, solen går ned. Från det oansenliga, dystra rucklet, som står för sig självt ett stycke från de övriga tätt sammanvuxna husen, vilka till synes avsiktligt dragit sig på avstånd från den främmande inkräktaren, flyger nu släden iväg på gnisslande medar över snötäcket längs den väg som de själva spårat, och glider runt byn varv efter varv. Det orangeröda ljuset från den lågt stående kalla solen faller på mannen i släden, som oavbrutet driver på sin häst med piskan, och sprider ett rosafärgat skimmer över den porösa, ljusa snön som yr kring medarna; släden och hästen syns nu som en svart punkt som rör sig över den plana vita slätten. Slädens gång är

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22