svaga sorlet från vidderna kunde uppfånga, säg, det gnisslande ljudet från en slädes medar mot den hårdfrusna snön, eller hörde ett trött frustande från en häst som kämpade i selen, eller uppfattade ett dämpat Ajt! från föraren som emellanåt manade på djuret, så kunde man lättad andas ut, för då var allting som det skulle, Demesin vakade … Herre, min skapare … han håller på och sliter för oss … stack- arn … mumlade någon halvsovande, med en känsla som var var- mare än enkel tacksamhet mot denne man som för sin uppoffrande möda förtjänade någonting bättre än ett nedlåtande ”stackars karl”; men man hittade inget annat ord för Demesin, och därför tystnade man förläget … suckade bara medlidsamt och sjönk tillbaka i slummern och sängvärmen … Den forna källa till skräck, som Demesin tills helt nyligen hade utgjort för byns invånare, hade vid dessa tillfällen förvandlats till en himlasänd välgörare som offrade sin nattro för bybornas bästa. Det är inte allom givet – därom rådde inget tvivel – att kunna uthärda kyla och ensamhet om natten, när alla andra vid denna tid befinner sig i sängvärmen, i sina närmastes närhet och i ljusa drömmar … Vad kunde det bli för tal om tjuvar när inte ens herrelös boskap längre kunde närma sig byn på natten, och till och med byns egna kor och får, som var vana att dra sig ut på stäppen, snart upphörde att ströva fritt omkring! Nyordningen hade dessutom sina poänger. Skulle någon sinkas med sina djur eller av någon annan anledning tvingas driva ut boskapen på stäppen vid en opassande tid, så kommer han obönhörligen att stoppas vid den osynliga gränsen av Demesins anrop: ”Vart ska du ta vägen?! Det där skulle varit gjort under dagtid!” Och även om det tog emot de första dagarna att finna sig i denna nya maktutövning så insåg alla att det var meningslöst att försöka förklara någonting för Demesin. Så man fick vackert vända hem igen, vresigt muttrande i skägget och storknande i maktlös ilska. Demesin skickade på detta vis hem först den ene, sedan den andre och den tredje … Och snart blev byinnevånarna själva vana vid de nya rutinerna. Och om någon av de mest motspänstiga och glömska försökte, och misslyckades med, att smita förbi nattvakten fick han nästa dag höra skämt och gliringar från sina grannar. Skämt åsido, men under en och en halv månads tjänstgöring

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22