avtala villkoren med Demesin under hans tjänstetid. Solen nuddade just med en kant vid horisonten och Demesin hade redan gjort ett varv runt byn när den unga kvinnan, rund som en äppelmunk, steg upp på sin häst med en bön till allt som var heligt. När hon nådde fram till släden hade solen sjunkit bakom den yttersta kanten av det kritvita slättlandskapet och skuggorna djupnade runtomkring henne i skymningen. Demesin hade länge väntat på ryttaren som närmade sig honom, han hade stannat släden så snart han lade märke till rörelsen långt borta. Snöns vithet skingrade mörkret, och husen bakom henne såg ut att vara ditmålade. – God kväll, Demesin-kajnaga! hälsade den unga aktivisten artigt. Att Demesin inte tålde officiella tilltal hade hon insett redan tidigare – han hade blivit rasande på aktivistgruppen den gången när ordföranden kallat honom kamrat Demesinov, och därför inledde hon samtalet med att artigt kalla den råbarkade sällen hon hade framför sig för kajnaga enligt gammal sed. Hon mötte Demesins långa genomträngande blick, som genomborrade och fyllde kvinnan framför honom med skräck: det kändes som om väktaren ville veta om denna oväntade ryttare kunde duga som föda. Insvept i flera sjalar mot kölden kände den unga kvinnan i förskräckelsen att hennes heta unga hjärta plötsligt täckts av is. – Jag gratulerar dig … er … till ert hårda arbete, kajnaga!.., sade hon så mjukt hon kunde, som om hon smekte en katt. – Vadå-å-å? Demesin kom på fötter och gick emot henne i sin fårskinnsrock likt en stor björn som rest sig på bakbenen. Det spridda återskenet från snön förstärkte ytterligare intrycket. Men på avstånd, i skydd av ett uthus, hukade en nyfiken skara aktivister anförda av ordföranden och höll skarp utkik efter vad som hände. ”Står de inte och språkar med varandra?.. Jo, det syns att de pratar” … Gissningar och antaganden fälldes rörande de gester och kroppsrörelser som utväxlades mellan kontrahenterna i meningsutbytet med Demesin. ”Ingen tvekan. De pratar!” sade en ung kvinna med skarpare öga än de övriga. … – Du … jag menar … Vi har bestämt att utfärda arbetsdagar åt er sedan i går … för vakthållningen …, meddelade i samma ögon- blick den rundnätta unga aktivisten för Demesin. – Vart ska du ta vägen med hästen? avbröt Demesin. – Vadå? Hästen? Vad menar du? Aktivistens hjärta fastnade i halsgropen. – Ojbaj, kajnaga … Min häst … jag menar … kolchosens

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22