väntan, hur hon sett fram mot sin mans återkomst, hur hon bett till skaparen att få hem honom levande och oskadd. Nu måste hon komma utom synhåll, försvinna, innan den fördömde Väktaren ändrat sig – blotta tanken fick hennes valna fingrar att bli smidiga och följsamma när hon befriade hästen från dess fotboja. Fort, fort … Demesin hade sträckt ut sig i släden, men släppte henne inte med blicken – möjligen ville han bara ge hästen en stunds vila, kanske var det något annat. Vem kunde någonsin begripa vad som rörde sig under den där evinnerliga pälsmössan …? Medan hon ansträngde sig att inte se åt Väktarens håll klättrade Orynsha upp på hästen och höll sig fast, utan att ännu helt tro på sin lycka, och började långsamt förflytta sig från denna olyckliga plats. – Stopp, vänta! hördes plötsligt en röst när hon redan hade hunnit ett gott stycke bort. Hennes hjärta var på väg att brista av förtvivlan och hon slutade andas. Fanns det någon olyckligare kvinna än hon just nu?.. Hon höll in hästen och vände sig om: Demesin halvlåg fortfarande i samma ställning, och hon kände att han såg på henne – med ett leende. – Jag kom just på att det inte var i går utan i dag som jag såg dig! ropade han belåtet och hans basröst rullade långt över den tysta slätten. Orynshas hjärta, som hade fastnat i halsgropen, återvände till sin plats. Hon gav hästen fria tyglar. Herregud! mumlade hon medan hon försökte återvinna andan, glad och lycklig över att detta var allt som Demesin hade på hjärtat. Som om det spelade någon roll när han såg mig … i går eller i dag!.. För min del kunde det lika gärna varit i fjol somras! Det var först när hon nådde närmaste hus som hon kände verklig lättnad. Först här, oförmögen att behålla behärskningen, lät hon tårarna strömma. Hon grät av bitterhet och uppdämd ångest som hon hade tvingats utstå, av förnedring och svaghet – kvinnans hudlösa svaghet fick till sist sitt utlopp … Först nu kom aktivisterna springande, med ordföranden i täten. De hade just fattat ett desperat beslut att skynda till undsättning och väntade bara på en signal från Orynsha, eller ännu ett skott … Men när Orynsha själv visade sig var det naturligtvis inte nödvändigt med ett utfall. – Vad hette han i efternamn? frågade någon i sällskapet när Orynsha

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22