värmt upp sig en smula i ordförandens hus, dit hon fördes. – Det vete hundan! fräste Orynsha och började berätta om sina missöden. Alla lyssnade uppmärksamt, alla var oroliga, och ingen hade säkert velat vara i hennes ställe. – Hur skriver vi nu hans namn? frågade ordföranden med ett leende, när historien var slut och var och en av dem på sitt eget sätt hade upplevt den. – Det får ni själva ta reda på! sade Orynsha och vände sig bort. Tystnaden bröts av en mörk, maskulin kvinna som värmde ryggen vid spisen. – Då har vi inte mycket mer att oroa oss för, eller hur? Strunta du i hans efternamn och i hela den där tokdåren, för sjutton! Hon vinkade ilsket avvisande med handen: – Eller ska ni kanske skicka någon annan att gratulera …? – Du vill kanske gå själv? Gudskelov är du byggd som en hjälte! hade ordföranden på tungan, men kvinnan tog repliken bokstavligt och exploderade direkt: – Ja, ja, hela kolchosen ska nu gå och buga för honom, eller hur!.. Han har hjärtat på rätta stället. Hennes ögon krympte av ilska tills de var triangelformade. Det är lika bra att sätta det på papper. Demesin: sina fem kilo spannmål får han redan, utan något efternamn. Alla känner väl honom ändå?! Vi får hoppas att de väger rätt … Längre kom de inte. Och i kolchosens officiella tidning började det nya namnet dyka upp: Demesin – Fridens väktare. Från den dagen fick han heta så – Fridens väktare … Tiden gick. Ända till krigets sista dagar fullgjorde Demesin sin tjänstgöring. På vintern i släde, på sommaren i en tvåhjulig kärra, varv efter varv for han runt byn, natt efter natt vakade han. Demesin skulle aldrig ha gett upp denna en gång för alla upprättade post för någon yttre kraft, och mer än en gång vägrade han själve kolchosordföranden passage ända fram till gryningen, och en gång till och med en hög tjänsteman från regionstyrelsen som plötsligt var tvungen att lämna kolchosen vid midnatt i ett brådskande ärende. Nästa morgon krävde denne, topp tunnor rasande och utan att vilja informera sig i ärendet, kategoriskt att ordföranden skulle kasta ut den där galningen med huvudet före. Och ju förr detta skedde, lät han förstå, desto bättre. Ormantaj sade förstås: Ska ske! och i tjänstemannens närvaro utfärdade han omgående en skriftlig order till Demesin: Kamrat si och så

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22