friställs härmed från tjänstgöring som … Demesin fortsatte sitt arbete. I fortsättningen vakade han över byborna utan någon särskild order. Det var krigets sista år. Från fronten kom glada budskap och folket jublade i väntan på segern. Demesin måste ha känt stämningen: precis som han brukat for han till marknaden och sålde säden han fått ut för sina arbetsdagar, och för alla pengarna handlade han sötsaker som han delade ut till barnen … En dag, vid middagstid, kom Orynsha med andan i halsen inrusande på ordförandens kontor. Alla glädjeyttringar, liksom sorgebud, var vid den här tiden nära förbundna med händelserna vid fronten. Presidenten blev därför alldeles kall och rusade upp från sin stol. – Vad är det med dig? Är något på tok? – Kom med mig! Orynsha drog i hans tomma ärm. Hon ledde Ormantaj till fönstret och pekade på släden, som syntes tydligt som en svart fläck i den vita snön, och hästen, som stod bredvid och tittade dystert. Solen stod redan högt på himlen och belyste sluttningen där ekipaget var uppställt, och allting syntes tydligt från alla håll. – Jaha, släden … Än sen? Demesin hade aldrig gett sig iväg vid den här tiden, han återvände alltid i gryningen … Ordföranden kände på sig att det var någonting som inte stämde och lämnade fönstret och gick snabbt ut till hästen som stod bunden utanför dörren. När de kom fram till Demesins upptrampade väg hade hästen, som uppenbarligen tröttnat på att stå stilla, redan gett sig av på sin välbekanta och invanda runda. Demesin satt orörlig i släden, geväret pekade rakt framåt. Ordföranden och Orynsha flyttade sig närmare. – Demesin! Hör du, Demesin? frågade ordföranden försiktigt. Demesin svarade inte. – Var är hans pälsjacka? viskade Orynsha oroligt. Ormantaj fångade hästen i betslet och stannade den. Demesin satt stel i släden. Han var död. Munnen var halvöppen, som om han velat ropa någonting en sista gång. Så hade han gett sig ut på sin sista resa, och hållit byn fredad för såväl pasjister som andra banditer … Demesin begravdes två dagar senare på toppen av den högsta kullen bortanför byn. Hela byn följde honom till graven, som låg ett stenkast från den hårdpackade ringvägen som han själv hade anlagt under vinterns resor. När Väktarens stoft sänktes ned i jorden genljöd ett förtvivlat klagorop från en pojke längst bak i begravningståget. – Kokema-a-aj!.. Alla överraskades av ropet och vände sig

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22