honom kanske att komma till mognad. Demesin kunde aldrig bryta bandet till de kära kvarlevorna, han kunde inte ens låta sin nya tillvaro få utrymme i sitt liv – det var som om tiden för kärlek, tiden för leenden, tårar och själslig närhet hade slutits för honom här … Senare, när Demesin hittat sitt övergivna boställe i byn, kunde han gräva en ny grav, dit han flyttade sina föräldrar, och varje fredag läste han böner för dem vid graven – så mycket som han kunde eller drog sig till minnes ur de heliga böckerna. Orsaken till föräldrarnas plötsliga död blev aldrig någonsin känd för någon mer än Demesin själv. Oavsett om det var chocken över att samtidigt förlora sin far och sin mor, eller det faktum att han själv ensam grävde deras gravar och tog avsked av dem för alltid, eller om kanske allt detta tillsammans befästes inom honom, förmådde tiden inte lindra förlusten: Demesin blev alltmer inbunden, alltmer frånvarande och innesluten i sina egna tankar. Allt oftare inträffade det att han lämnade nästan färdigt arbete oavslutat, trots att han till en början utfört sina dagsbeting oklanderligt. Folk blev snart vana vid de plötsliga humörsvängningarna, lärde sig överse med hans stundom orediga tankegångar, även då han ibland pratade fullständig gallimatias. Men människor brukar inte ta åt sig om de inte är direkt berörda: de skrattar bara, och har överseende med tokerier och ungdomssynder och glömmer. Men rätt som det är har ungdomen flytt sin kos och ingenting går längre att rätta till, utan man får leva med det … Demesins tokerier var dock mestadels oskyldiga och väckte enbart förvåning och kommentarer. En gång, detta hände före kriget, tog han tre säckar vete ur sina förråd och körde till marknaden och sålde. För pengarna köpte han femton kilo sötsaker och delade ut till barnen. Hur ofta hände någonting sådant på landsbygden? Barnen tog naturligtvis glatt emot denna frikostighet från en vuxen. Och Demesin kanske kom ihåg sig själv i deras ställe varje gång han kom till dem med gåvor, eller också var det en kompensation för hans bortkommenhet i vuxenvärlden? Vem vet vad som döljer sig i sin nästas själ? Och ryktet om hans fabulösa givmildhet spreds till grannkolchoserna och fick småungarna att gapa av häpnad över en sådan snäll farbror … Tilliten till Demesin, trots hans i de vuxnas ögon skrämmande ensamhet, var orubblig hos alla barnen i byn

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22