på varandra. – Rädda er undan! Spring! Demesin har blivit galen!.. skrek en av de äldre. Pojkarna förstod inte omedelbart vad som hänt, och de få sekundernas tvekan räckte för att Demesin skulle randa flera ryggar med sin långa piska. Han jagade upp barnen i snödrivorna dit hästen inte kunde gå, och vände sig om mot dem som han just hade piskat. De stod fortfarande kvar där de varit, snyftade av harm, ur stånd att hämta sig och försvara sig … – Pasjister! skrek Demesin. Fan ta er, pasjister! Jag ska visa er! Vem tar ni mig för?.. Och i full galopp med ett oartikulerat skri måttade han igen med piskan mot pojken, som lyckades falla framåt i snön när han kände hästen närma sig bakifrån. Upphetsad av ryttaren och farten rusade hästen förbi, men en stadig hand vände den tillbaka. Med sin sjuka fantasi hade Demesin just nu ingen klar tanke i huvudet och skulle ha trampat ned barnen under hästens hovar om någon råkat komma i vägen. Han höjde piskan igen för att slå: snart kommer den att landa på hans nästa offer. Turligt nog kastade en av pojkarna desperat av sig jackan och svängde den framför hästens nos. Den skrämda hästen frustade till och ryckte kraftigt åt sidan och Demesin kunde inte hålla sig fast i sadeln. – Era djävlar … pasjister! Jag är upptäckt!.. Hans rop fick de skräckslagna pojkarna att få fart på benen, och ryttaren, som hade fallit av hästen, låg orörlig, som om han verkligen hade dött. Den stackars mannen måste i det ögonblicket ha trott att han hade träffats av en fiendekula … Efter denna historia vågade barnen inte närma sig honom. Efter denna historia började även de vuxna bli rädda för honom. En av de frostiga vinterkvällarna bröt gråt och jämmer ut i Zjamals hus: hustrun hade just fått meddelandet att hennes make stupat. Familjen bodde mitt i byn, och sju små barn var med ens faderlösa. Den äldste var Mutan, som föregående vinter hade räddat de små pasjisterna från Demesins häst genom att svänga sin vadderade jacka framför nosen på den. Det var Mutan som under den vilda leken fick det sista piskrappet mot huvudet, som gjorde honom sängliggande i en vecka med feberyrsel. Demesin kom störtande till sorgehuset, som om den dystra nyheten hade nått honom först av alla. Även i den tidiga kvällsskymningen kunde man se hur

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22