det ångade från hästen, Demesin hade kommit i sporrsträck. Han blev sittande i sadeln som en mörk skugga framför huset. Kvinnorna som skyndat till änkan med tröstande ord ropade i skräck: Jemine! och Gud sig förbarme! vid åsynen av Demesin, som satt orörlig på sin häst framför tröskeln, och först när de kommit in i huset återupptog de sina klagorop med förnyad kraft. Någon av dem hade uppenbarligen viskat till de äldste i huset om Demesin, för gamle Akmolda steg ut ur jurtan och frågade artigt: – Kommer du i affärer, Demesin, eller …? Ryttaren svarade inte. – Vad gör du uppe på hästen? Kom in i huset … Den pinsamma tystnaden skrämde den gamle mannen, och han var rädd att visa sig oartig mot ryttaren. – … Och Mutan? Gråter han också?! frågade Demesin så hastigt och oväntat att Akmolda ryckte till. – Vilken Mutan? frågade den gamle och rösten darrade lätt. Lyckligtvis var det mörkt och ryttaren kunde inte se skräcken i gam- lingens ögon, något som denne enbart var tacksam för. – Mutan som bor här! Känner du inte Mutan?! fräste Demesin, och gamle Akmolda, som kunde sjunkit genom jorden av skräck, stammade: – Ja … ja då, det gör han. Han gråter också … Att Mutan var hemma och grät var fullkomligt sant. Som om Demesin bara hade väntat på att få detta bekräftat vände han sin häst och flög iväg ut på stäppen. Hovslagen var det enda som störde tystnaden. Den halvt bedövade Akmolda uppfattade ryttarens röst långt borta: Pasjisterna är här! Pasjisterna! Hela natten igenom red Demesin runt, runt, runt den lilla byn … Och sedan den natten red Demesin ut varje kväll så snart solen gått ned, för att skydda byn mot fienden, som någon föreslog på skämt. För Demesin skulle det visa sig vara fullaste allvar … Folk som gick utomhus vid midnattstid eller strax före gryningen kunde höra Demesins röst, hans rop och frustandet från hästen, som förmodligen var helt utmattad efter nattens arbete. Om Demesin av någon anledning fick för sig att byn var i fara sköt han i luften, och allt levande, oavsett om de var människor eller djur, fåglar eller herrelösa hundar, flydde bort från byn … Demesins upptåg gav alltid näring åt skvallret, och ingen kunde se det som ett skämt att vid en tid då alla sover lugnt en stor stark karl nätterna igenom galopperade

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22