omkring på hästryggen! När de till och med de mest skeptiska övertygades om sanningen i ryktena, greps folket av en rent mystisk skräck. Över varje hus hängde en orolig förväntan om olycka, och så dessutom denne nattlige ryttare, och till råga på allt beväpnad. Skräcken underblåstes dessutom av nyckfullheten i hans nattliga vakthållning: till en början bevakade Demesin byn nästan varje dag, därefter varannan dag, därefter var tredje eller fjärde, och det kunde hända att det gick veckor mellan gångerna. Han hade sina egna motiv som drev honom till dessa nattliga rundritter. Uppgången eller nedgången i ryttarens aktivitet varierade, de sammanföll med de svarta papperens uppträdande i byn – så kallades meddelandena om de stupade i kriget. De dagar då det inte förekom någon gråt i byn höll sig också Demesin lugn, men så snart skrin av smärta steg från något hus sadlade han sin häst och red ut på stäppen. Emellanåt bröts denna koppling mellan de nattliga färderna och änkornas högljudda klagan, växlade plats, och många som väcktes på natten av skrin eller plötsliga skott kunde inte längre falla i sömn, utan tänkte med skräck på vilket hus som skulle drabbas härnäst … Rykten av det här slaget driver med vinden: de spred sig till intilliggande kolchoser, och vissa tider fick byn väldigt få besökare. De som kom resande av särskilda anledningar – för att träffa släktingar, sköta brådskande affärer – försökte alla bryta upp före solnedgången, eller vände till och med och reste tillbaka, så sker när rykten få eget liv, och det var få som hade lust att möta den gåtfulle ryttaren mitt i natten … En dag vid middagstid kom Demesin oväntat instörtande på kolchosordförandens kontor, tydligt upprörd och arg över ett eller annat, och uppenbart frusen i den svåra kylan. Turligt nog var ordföranden inte ensam, han var mitt uppe i ett möte med kolchosens aktivistgrupp. Kolchosordföranden, den halte och enarmade Ormantaj, och arbetskommittén – alla kvinnor … Bland aktivisterna väckte Demesins uppdykande största förvirring, som de förgäves försökte dölja med sina försagda, inställsamma utrop: Seså, käre bror …, Nejmen, min pojke … Allt efter ålder och erfarenhet försökte kvinnorna hastigt lugna ned den oväntade besökaren, medan de själva som av en händelse försökte maka sig närmare Ormantaj. Blickarna som riktades mot ordföranden var ängsliga. Inte heller ordföranden lyckades först bemästra situationen – man kunde vänta sig vad som helst av galenpannan Demesin, och vem

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22