ansvarsfullhet i sitt ansikte, som omedelbart hade fått ett högtidligt uttryck. Blicken var fäst på ordföranden, som tyckte sig läsa frågan: Är det sant? Behöver ni mig verkligen? Kan ni inte sova om nätterna om jag inte vaktar …? Och blicken vittnade om en inre känslostorm, något som liknade stolthet: Det betyder alltså att människorna här behöver mig … – Ja, vi behöver dig! intygade den enarmade ordföranden hastigt ännu en gång, lättad över denna förändring hos den oberäknelige besökaren. Demesin stod stel som en staty. Det såg ut som om han inte hade för avsikt att gå därifrån, i stället malde nya tankar i huvudet, och kvinnorna såg återigen oroligt på ordföranden. Återigen utbröt en plågsam tystnad, en minut som tycktes ändlös för de modfällda aktivisterna. – Nå, vad säger du? Ormantaj var den förste som bröt tystnaden, som om han än en gång ville demonstrera sanningens oföränderlighet för kvin- norna: att en man trots allt alltid är en man. – Jag behöver en släde! fordrade Demesin plötsligt irriterat. – En släde? Jaha, en släde … släde …, sade Ormantaj förvirrat. Kvinnorna i rummet visste med sig att när männen nu låg vid fronten var slädar en sak som det gällde att hushålla med, det varingen struntsak. Men de förstod samtidigt att Demesin ville ha ett omgående svar, annars skulle han aldrig gå därifrån! Och han väntade nu bara på att få som han ville. – Bra! avgjorde Ormantaj, sannolikt utan att ha en aning om hur han skulle bära sig åt för att göra alltsammans bra i praktiken. Han hade uppenbarligen förväntat sig att Demesin skulle tacka och ge sig iväg i och med detta. I stället kom följdfrågan, som försatte ordföranden i våldsamt bryderi: – När?! – När? ekade Ormantaj och kände irritationen och desperationen stegras till explosionspunkten, men när han tittade upp och mötte galningens blick gick luften ur honom och han muttrade för sig själv: När? När? Demesin tog ett steg framåt och hade uppenbarligen någonting mera på tungan. – Kom tillbaka i morgon! bestämde Ormantaj och smällde sin återstående hand i bordet för att verka mer övertygande. Demesin klev ända fram till bordet och grep ordförandens hand som vilade på bordets gröna kläde och skakade den som man ruskar en trasa och släppte den omedelbart, som om den plötsligt blivit onödig, och rusade mot utgången lika hastigt som han hade kommit in. Dörren slog

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22