försökte spika i betongväggarna, eldar flammade på balkongerna, kaminer på gården sprutade gnistor – kort sagt, det sju våningar höga kommunistiska gemensamhetsboendet började spricka i fogarna redan under sin första dag. Dagen därpå skulle dessa familjer hålla inflyttningsfest, och husets invånare skulle sjunga, dansa och hoppa långt in på sena natten enligt de gamla traditioner som bevarats hos alla de hundratrettio nationer som lever i Kazakstan. Människorna som flyttat in i dessa byggnader – lastbilschaufförer, traktorförare, mekaniker, hästkarlar, tröskmaskinister, snickare – skulle ställa upp sina fordon och redskap utanför porten. Och när tre dussin traktorer som tillhörde de boende i hundratjugoåtta lägenheter startade sina motorer på en och samma gång i gryningen, då kunde somliga människor få för sig att världens undergång hade inträtt, och ingen kunde garantera att människor inte skulle kasta sig ut från sina balkonger i ren panik. Dagen grydde den första morgonen i det kommunistiska gemensamhetsboendet. En strålande gryning av det slag som brukar beskrivas i tidningarna. En lugn, tyst, skimrande morgon. Solen steg på himlen och i ljuset av denna nya dag tycktes ingenting varsla om annalkande stormar. Men denna strålande dag bar på kommande överraskningar till de intet ont anande lägenhetsinnehavarna i deras nya hem, där de vilade ut efter inflyttningsfesten. Eftersom detta nu var kommunistiska hus fanns naturligtvis också toaletter. Och om det finns en toalett så finns det också personer som gärna vill besöka den. Sjursjiten Temirbek, som var bosatt på första våningen, brukade som de flesta människor på jorden börja sin dag med ett toalettbesök. Lägenheten var ännu inte städad efter föregående kvälls fest, och halvsovande klev han över tallrikar och glas, koffertar och resväskor och fick slutligen tag i dörrhandtaget till toaletten, och samtidigt kände han att hans fötter trampade i någonting kladdigt. Som vanligt började han klaga på sin fru och trodde att hon av misstag spillt vatten på golvet. Men hans näsa uppfångade en misstänkt lukt, och när han insåg att det inte var vanligt vatten blev han stående som förstenad. Eftersom hans fötter redan trampat runt i det blöta tänkte han av gammal vana att då blir det väl inte värre än så här, och drog upp dörren. Och sörjan som hade samlats inne på toaletten vällde nu ut över hans fötter. Han tog ett språng tillbaka ut i korridoren. Temirbeks familj vaknade ur sin slummer och fann sig plötsligt mitt i ett stinkande dårhus. Från toaletten