flöt avloppsvatten ur ett stort tjockt svart rör som var illa fastgjort i väggen, och det fanns inget slut på detta utbrott. Man får förmoda att hyresgästerna i de övre lägenheterna velat utnyttja de kommunala bekvämligheterna. Temirbek flög som en raket uppför trappan. Som om han kommit med bud om en fientlig invasion dunkade han med knytnäven på dörren till sin tatariske granne. En späd, gulhyad gammal kvinna med glasögon öppnade dörren. – Vad vill ni? frågade hon. – Vill och vill, farmor. Gud har förbannat oss. Han sköt den gamla kvinnan åt sidan och trängde sig in i lägenheten och ropade: – Vem är på toaletten? – Gud bevare oss, vad säger du? – Vem är på toaletten? frågar jag. – Ibatullah sitter där – Faan, Ibatullah! Temirbek slet i dörrhandtaget. – Ibatullah, kom ut! befallde han. Skynda på! Han hörde Ibatullahs röst något ansträngd: – Jag kommer, käre vän. – Du kan glömma ditt ”käre vän”, min lägenhet är bortspolad av en syndaflod. Sitt inte på toaletten. Kom ut, vare sig du är färdig eller inte! Kom ut meddetsamma! Ibatullah steg ut, mycket generad, ansiktsfärgen var högröd. – Dessa kazaker låter en inte ens sitta på toaletten i fred, för- sökte han skämta. Hur står det till? Temirbek förklarade hastigt sitt problem. Därpå öppnade Ibatullah toalettdörren igen, och när han fick se det läckande röret skrek han högt. De båda sprang upp på tredje våningen. Där bodde en uzbek vid namn Islamzjan. De förklarade situationen för honom. – Det kan inte stämma, sade han och skakade på huvudet. Skithuset kan inte gå sönder på en dag. – Hör du, du kan stoppa upp dina kan inte nånstans. Min lägenhet är redan full av dynga. Om ett litet tag så kommer skiten att flyta upp till din lägenhet. Alla tre sprang upp till fjärde våningen. Där bodde lagerförmannen Gamrakeli. Han måste just ha kommit ut ur badrummet, när de dök upp höll han på att knäppa livremmen. – Åh, god dag, käre vän! sade han glatt. – Vänta lite med ”gamle vän”, men gå inte på toaletten, gör det inte! – Varför inte? – Eftersom … Det ligger till så här … På femte våningen härskade lugnet. Elektrikern Ivan Krivonosov bodde där. Han fick situationen förklarad för sig. Han ryckte på axlarna: – Vad vill ni att jag ska göra? – Vi måste gå till ledningen med det här