runt och inspekterade alla lägenheterna. Allting visade sig stämma. Det beslöts att tillkalla en expertkommission från distriktet. Fram till dess kommissionen undersökt saken kom man överens om att inte använda toaletten, och inte spola i badrummet eller öppna kranen i köket. Kommissionen anlände en vecka senare. Den stannade inte länge. Den rapporterade sina slutsatser omedelbart. Det visade sig att produktionsavdelningen Socialismen hade gjort en sensationell upptäckt med avseende på produktionen av flerfamiljshus: kolchosbönderna hade uppenbarligen bestämt sig för att klara sig utan underjordiskt avlopp till dessa höghus som var avsedda att utplåna klyftan mellan stad och landsbygd. – Så gick det alltså till. Och jag som undrade hur i all världen de kunde bli klara på fem månader! sade kolchosordföranden när kommissionen hade avlagt sin rapport. Han såg hotfullt på Pasjat och Sepentaj. Gör er beredda att krypa i fängelse. Det finns inget att välja på. – Om vi hamnar i fängelse, så gör vi det alla tillsammans, sade Pasjat bedrövat, som om han fann tröst i dessa ord. Denna fantastiska historia spreds i hela distriktet. Det blev ett särskilt möte med partibyrån och en allvarlig tillrättavisning. Men inga hus blir byggda av en tillrättavisning, man kan inte ens installera ett avloppssystem. Efter långa sammanträden kom distriktsledningen överens om att det skulle bli nödvändigt att sätta igång med arbetet på avloppssystemet. Medan nyheten om händelsen spreds runt världen transporterades samma natt den modernaste och bästa utrustning som fanns i distriktet till produktionsavdelningen Socialismen för att installationsarbetena skulle komma igång följande dag. Några kilometer från byn schaktades en stor grop, varifrån man ledde en kulvert på en och en halv meters djup fram till So- cialismens höghus. Under hela denna tid levde människorna i de båda husen i ett helvete. Somliga av dem återvände till sina gamla lerkojor, andra följde en strikt disciplin, lagade mat på gården över öppen eld, uträttade sina behov på stäppen och gick hem enbart för att övernatta. Gamle Meldeshs sonson skulle gifta sig, han hade bara gått och väntat på att flytta in i sin nya lägenhet för att kunna fira sitt bröllop. Han blev ombedd att vänta, men han insisterade. När familjen var sysselsatt med bröllopsförberedelserna dog grannen Zjaparchans svärmor. Och grannfamiljen upplevde sin första sorg i det nya hemmet. Och som en följd av detta fick husets invånare vara med om en tämligen omskakande upplevelse: begravningsgästerna som kom tågande med klagovisor – Bauyry-y-ym! –