tvungen att be mötet om ursäkt för sitt ideologiska avfall och sina politiska felsteg, han erkände sina misstag och avgav också ett löfte att med det snaraste, nej omedelbart, rätta sig och försäkrade alla att han skulle uppfylla partiets viktiga uppdrag, oavsett hur svårt det kunde vara, och att detsamma gällde alla uppdrag framgent över huvud taget. Med enkel majoritet och en nedlagd röst beslutade stämman att förlåta honom. Följande dag gav han sig iväg till regionkontoret. Eftersom Sepentaj aldrig på egen hand närmat sig sådana viktiga institutioner letade han först upp kontoret till RegstrojProjekt, som låg just bredvid RegProjekt och KazakFisk och träffade där precis rätt person. Denne kunde dock inte fatta några beslut på egen hand. Den fjärde dagen kröntes med framgång: i ett avlägset hörnkontor där fyra unga lejon huserade fanns även en man som avslöjade att han kände en viss arkitekt vid YuzhKazElevatorMedTechSupCon som höll i ett projekt för två höghus. Och om Sepentaj var införstådd med saken kunde man kalla denna person till ett möte och övertala honom att till ett överenskommet pris i kommunismens namn sälja dessa projekt till produktionsenheten Socialismen. Sepentaj var överlycklig, han bearbetade ett av kontorslejonen tills han fått som han ville. I två dagar förhandlade han med arkitekten från YuzhKazElevatorMedTechSupCon. Förhandlingarna hölls på en avskild liten ö i stadens vilopark på restaurang Aral i en varm och förtrolig atmosfär av fullständig ömsesidig förståelse. En månad senare började resultaten av Sepentajs stadsbesök visa sig. Från regioncentret till produktionsenheten Socialismen strömmade en karavan av bilar med byggmaterial, följd av en armé byggarbetare: murare, stuckatörer, arkitekter och grävmaskinister, lantmätare och betongarbetare. Sepentaj kunde inte gärna veta att ritningarna som han köpt till kolchosen för tjugotusen rubel gällde projekt som legat och samlat damm i en glömd låda på Institutet efter att ha blivit avvisade av myndigheterna på alla nivåer. Ett rykte spred sig över hela regionen att Socialismen behövde arbetare, och arbetslösa strömmade till från alla håll. Skaror av folk stod och liftade vid landsvägskanten. – Tjenare, vart är du på väg? – Och du själv då? – Till Kommunismen. Jag har stått här i en timme, du får betalt om jag får åka med. – Nej, bilen är trasig. Jag får vara glad om jag kommer fram till Socialismen. – Okej då, det räcker för min del. Knappt två veckor hade gått, och det lilla kontoret var fyllt av besökare. Det snurrade