nytt socialt typgalleri, ett nytt färgrikt språk, nya tankar, ett elegiskt tonfall, lyrisk sensibilitet. Samtidigt har denna generation burit ett särskilt ansvar under denna period av utveckling och litterär förnyelse, en strävan att bibehålla den höga nivå som vi förknippar med våra stora föregångsmän – Muchtar Auezov, Sabit Mukanov, Gabit Musrepov. Och de har fyllt sin uppgift. Ja mer än så, de har höjt ribban ännu en nivå, tagit ännu ett steg framåt. Och ett levande bevis på detta är Dulat Isabekov. Vi sofistikerade storstadsförfattare, som trodde att vi visste och kunde allting, tvingades av dessa grabbar att lära oss namnen på hittills okända författare, världslitteraturens stora gestalter, vars böcker de läste i sin avlägsna hemby. Så snart de öppnade munnen strömmade som ur en skattkista namn som Franz Kafka, Heinrich Böll, Erich Maria Remarque, William Faulkner, Ernest Hemingway. Som en vårflod flödade samtidigt deras egna arbeten, som visade upp okända sidor av tillvaron på ett sätt som gjorde oss stumma av förvåning. Precis som när gräset skjuter upp kraftfullt och obändigt efter ett långt varmt majregn började nya talanger välla in i litteraturen, den ena mer begåvad än den andra. Och samtidigt måste jag betona en sak: det har aldrig hänt att jag känt mig stå utanför, betraktat mig som en främling för den lilla grupp av särpräglade profiler som gjorde sitt inträde i litteraturen för ett drygt halvsekel sedan. De själva och deras verk står alltid för mina ögon. Oavsett vad Abisj Kekilbajev, Askar Sulejmenov eller Tolen Abdikov skapade, lät jag inte ett enda av deras verk gå mig förbi. Dulat Isabekov är yngre än dessa tre. Men ödet ville att en tidigt spirande kreativitet, mognad, självtillit och begåvning skulle placera honom i nivå med dessa tre, bland de främsta i sin generation. Dulats första roman blev omedelbart en favorit bland studenterna, en bok som gömdes under kudden på natten och som ingen lade ifrån sig på dagen. När Dulat fäste sina innersta tankar och känslor på papper var det liktydigt med att som författare följa sina moraliska skyldigheter gentemot folket. Oavsett vilken av hans böcker vi slår upp – vare sig det rör sig om drama, lyrisk prosa eller en essä – är detta förmodligen anledningen till att var och en av dem, särskilt i sitt idéinnehåll, tydligt visar hans sympati för den enskilde medborgaren. Det är omöjligt att i detta sammanhang förbigå ett kännetecknande drag hos