författaren Dulat: den kreativa princip som han följer. Dulats tveklösa dragning till ämnet ”den lilla människan” placerar honom i en betydande konstnärlig tradition, som inleddes av Balzac och senare fördjupades och utvecklades av de stora ryska författarna – Gogol, Dostojevskij, Tjechov, Gorkij – till att omfatta de yttersta humanistiska värdena. Samma motiv, som en gång formades till en egen genre i världslitteraturen, har fått sin rättmätiga plats hos Muchtar Auezov och Beimbet Mailin, och därefter förts vidare av Dulat Isabekov i tre romaner samt i novellerna ”Gauchar tas”, ”Musslan”, ”Malört”, ”Vi upplevde aldrig kriget” och ”Transit passageraren”, där detta tema går som en röd tråd genom berättelsen. Dulat är konstnär. Dulat är författare. Det korta, innehållsrika ordet ”författare” är i sig självt ett svar på frågan hur människan ska göra bruk av gudagnistan, med andra ord den talang som skaparen skänkt honom. Hjälten i berättelsen ”Malört” är en ensam gammal man. Vid sin sida har han sitt barnbarn, en föräldralös pojke som tidigt förlorat både far och mor. Och dessa ödmjuka människor som inte kan göra en fluga förnär tvingas leva i en svår tid, när medlidande och medkänsla människor emellan snabbt förflyktigas, de tvingas leva bland hårdhjärtade människor som saknar barmhärtighet … Dessa berättelser introducerade både i form och innehåll en ny humanistisk anda i vår litteratur. Med sitt höga andliga intellekt avslöjade de för oss den djupa humanism som vilar i den mänskliga naturen – förmågan till obegränsad medkänsla, sympati, empati. Sannerligen, där det finns rum för medkänsla, där finns det en människa. När allt kommer omkring vilar världen på barmhärtighetens princip. Dessa tre verk låter oss lära känna en man vars stora hjärta blöder av medlidande med de små människorna som av ett oblitt öde blivit utsatta för smärta och lidande av både samhället och enskilda människor. Nyligen läste jag om dessa berättelser och bläddrade igenom boksidorna och sökte undermedvetet efter författarens osynliga tårar mellan raderna. Den gamle kotknackaren, den kloke gubben och hans lilla barnbarn, som båda kommit till världen genom skaparens outgrundliga vilja och som tömt sitt ödes kalk i botten, har kanske redan lämnat denna jämmerdal. Kanske den nuvarande generationen inte längre kommer ihåg dem? Men ännu återstår de vackert skulpterade bilderna av den gamle kotknackaren och den kloka gubben och hans lilla barnbarn, som formats av denne talangfulle man, som fostrats i vårt land som sedan urminnes tider varit födelseplatsen för stora helgon