och rättrådiga män, som alltjämt lever inom oss. De är eviga bilder som kommer att fortsätta leva när vi själva är borta, för otaliga kommande generationer. Jag kan inte dölja att jag älskar denne författare. Han finns ofta i mina tankar. Det är en mycket opretentiös person. Om vi inte visste att hans böcker trycks i upplaga efter upplaga, att floder av artiklar om honom publiceras i pressen, att teatrarna slåss om att sätta upp hans pjäser, och vi skulle råka möta honom på gatan i oknäppt skjorta, skulle vi aldrig kunna föreställa oss att denne något bohemiske figur som stod framför oss var en stor författare och en prosans mästare. Men – begåvning förnekar sig aldrig. Låt vara att han kan förefalla något slarvig och vårdslös till sitt yttre, men låt oss inte glömma att han lyckats erövra de stora scenerna och teatrarna i det fjärran London, i Korea, Turkiet, Bulgarien och inte minst i Sankt Petersburg och Omsk, denne hjälte – en kazak med lätt haltande gång, i sliten vadderad kupi och den traditionella pälsmössan tymak. Det är hans förtjänst att vi i dag blivit erkända, att främmande länders forskare kommer till oss och att begreppet ”Dulat Isabekovs värld” blivit etablerat inom litteraturvetenskapen. Om vi nu återigen faller tillbaka i sömnig dvala och låtsas att allting är som det alltid har varit, är det naturligtvis inget som anstår ett civiliserat samhälle, dit vi räknar oss. Det är hög tid att visa upp för världen vad vi förmår, att lyfta fram frukterna av vår utveckling och erkänna dess sanna betydelse.
Abdizjamil Nurpeisov, författare, grundare och ordförande för Kazakstans PEN-klubb