Tastan är förbluffande lik sin far, frånsett att han är en ung man. Axelbred, en riktig bjässe – en och en halv gång så stor som jag. Och när han tar av sig skjortan är han en syn för gudar: på bringan och armarna spelar musklerna som om någonting levande rörde sig under huden. Det fanns en egendomlig sak med honom som alltid förvånade mig – han hade aldrig bråttom. Även när ropet gick ”Varg bland fåren!” kom han motvilligt på benen och knatade makligt iväg till den fallfärdiga jordkulan, tog fram sadeln och släpade sig sedan lika långsamt tillbaka till jurtan efter ridpiskan. Därefter hämtar han lika motvilligt sin häst, med den rödbruna hårremmen och vit stjärna i pannan, och börjar långsamt att sadla honom. Och när han äntligen tänker masa sig iväg, det är det aldrig någon som riktigt vet. Åtminstone verkar det på mig som att det brukar gå till just så. Hans tröghet är det enda som far inte gillar hos honom. I alla andra avseenden är Tastan för honom en furste bland ryttare, en äkta djigit. En riktig karl! Tastan är stark så det räcker och blir över! De stora säckarna, som av någon anledning brukade kallas ”ryssarna”, tog han en under var arm och marscherade iväg med, obekymrad av allt som råkade komma i hans väg. Hemma använde vi aldrig de där ryska säckarna. Men i jordkäl- laren, där mor förvarade sina matvaror, där stod rader av kanary, svarta, randiga, olikfärgade jutesäckar. Mor hade vävt dem själv. De var enorma och packade till brädden, och verkade vara nära att spricka allesamman. Även dessa lyfte han med lätthet och bar iväg med – utan att anstränga sig. Tastan överraskade alla med sin lidelse för kokpar, getdragningen. Så snart han fick höra att en tävling var på gång i närheten blev han som förbytt. Han började till och med andas på ett särskilt sätt, näsborrarna fladdrade otåligt. De stora mörkbruna ögonen blixtrade. Från denna stund hamnade fåren och alla deras bekymmer helt i skymundan. Nätterna igenom höll han på med sin häst: tvättade den, borstade och kammade manen. Och han slösade så mycket vatten på sin springare att vattentunnan var alldeles tom på morgonen. Det var mestadels min sak att hämta vatten, och jag var alltså ganska arg på Tastan – ett sådant slöseri! Jag skällde för mig själv på min slösaktiga bror. När detta inträffade

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54