GAUCHAR TAS

kallade på henne igen. Jag drog undan täcket: hon grät med ansiktet dolt i händerna. Det var första gången jag såg henne gråta. Han hade misshandlat henne! Vilket svin! För en häst … Saltanat drog täcket över huvudet igen, hon ville inte visa sina tårar. – Saltanat, har du ont? Mor suckade i rummet utanför: – Varför ska du störa henne? Gå din väg … Jag drog undan täcket och lossade Saltanats händer från ansiktet. Det syntes ett blåmärke under hennes ena öga, och ett rött märke efter ett käpprapp på högra kinden. En otäck, ond rysning for igenom mig. – Odjur! Odjur! Vad är det som händer i vårt hus? Utan att lyssna på min mor tog jag slaktkniven som vi använde till boskapen och sprang ut. När jag kom in i stallet hejdades jag av far. – Har du helt tappat förståndet? sade han ilsket. Vart ska du ta vägen? Och i samma sekund föll hans ögon på kniven. – Och vad hade du tänkt göra med den där? – Om en häst är värd mer för honom än en människa, så dödar jag den! Så kan han göra vad han vill med mig sen! – Har du inget vett i skallen, pojk! Ge mig kniven! Far sträckte sig efter mig, men jag gömde handen bakom ryggen. Han grep mig om handleden och snurrade mig runt. Kniven föll till golvet. Han plockade upp den och tryckte ned den i stövel- skaftet. Visserligen var han i sextioårsåldern, men det fanns inte många som rådde på honom. Jag gjorde inget motstånd, han var trots allt min far. – Du vill hämnas på Tastan, slita upp magen på hans häst? Nej du, mumlade han. Tokdåre..! När min ilska hade lagt sig något satte han sig bredvid mig och talade med låg röst: – När jag är död kan ni göra upp räkningen med varandra. Åren går, kan man tycka, men förståndet blir inte större … Tänk efter själv, om du skulle dödat hans häst – skulle det gjort saken bättre? Nej du. Du skulle ha gjort dem till fiender för evigt. Nu tar det en vecka eller två, så är de sams igen. Hon är hans hustru. Hustru! Ena dagen slåss de, nästa dag är de vänner igen, vart ska de ta vägen? Det hjälper inte att ta till kniven av varje anledning. Han satt tyst och gned sina starka nävar

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54