red vidare. Det var total uppståndelse hemma. Far hade just kommit tillbaka och fått veta att Saltanat ännu inte kommit hem. Han hade redan börjat göra sig i ordning för att ge sig ut på nytt. Och när jag vacklade in genom dörren med min zheneshe i mina armar kom båda två rusande mot mig. Mor skrek som om hon sett ett spöke, och det ryckte i min fars ansikte. Jag lade ned Saltanat på golvet invid spisen, och mor föll ihop över henne och skrek. Far stod tyst med hängande huvud, alldeles blek. – Hon lever! ropade jag till dem. Fars ansikte lyste upp. Under en sekund gick en våg av glädje genom honom, så blev han åter sig själv igen. Med sin vanliga befallande ton röt han åt sin hustru: – Upp med dig! Är hon inte död redan, så kommer du att ha ihjäl henne. Och sluta yla! Men min mor verkade inte kunna hejda sina tårar, men nu grät hon av glädje. Och far hade gjort stort intryck på mig. En lång tid efteråt mindes jag hur hans ansikte ljusnade för ett kort ögonblick, och glädjen som tändes i hans ögon. Så han kunde trots allt vara som en människa. Jag förstod bara inte varför han höll tillbaka detta hos sig själv … En och en halv timme senare kom Tastan tillbaka. Hans kinder var blåsvarta av kölden. Han ryckte till när han hörde att Saltanat hade burits in halvdöd strax innan han kom. Men om det nu berodde på att han skämdes inför oss eller att han redan blivit van att behandla sin hustru på detta sätt, närmade han sig henne inte och frågade inte ens var jag hade hittat henne. Med de buskiga ögonbrynen sammandragna satte han sig på en mjölsäck vid järnkaminen och satt länge i total tystnad. Vem kunde veta vilka tankar som for genom hans huvud? Kände han sig möjligen ångerfull för sin lilla hustrus skull just nu, eller förbannade han kanske sig själv för den senaste tidens vredesutbrott och för att han hade satt ett märke efter piskan i hennes ansikte. Eller kunde han för första gången inse att hans hustru hade ett modigt och osjälviskt hjärta. Kunde det vara så att han, som inte var van att säga vänliga ord, och som ansåg ett sådant beteende vara omanligt, till sist kände ånger just nu? Allt kunde vara möjligt. I
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54