torkade hon ögo- nen med en flik av sin huvudduk. O Allah, tack! Ajnalajyn, mina barn! Hon kysste Saltanat på pannan. Saltanat sjöng sedan en annan sång. Tastan, som låg och sov alldeles intill, vred sig oroligt i sängen och satte sig plötsligt upp. Han strök sitt rakade huvud med handen och skrattade. – Se på henne! sade han. Den rösten skäms inte för sig! Var har du lärt dig det här? – På stäppen, på den här stäppen! Saltanat brast i skratt och pekade långt bort, i riktning mot Karatumsyk. – Du hittar på. Jag vandrar runt på stäppen dag efter dag, men jag sjunger inte. – Det är för att du inte har lyssnat till vad vallmons huvuden viskar till varandra när de gungar i vinden. Och de sjunger. Och vilka underbara sånger! Tastans huvud verkade befinna sig som i dimma av detta tal, och han ruskade till och med på sig. Så muttrade han: – Det är alltid ett framsteg. Du frågar om en sak, och hon svarar på en annan. Han somnade om. Tastan kan inte övervinna sin sömnighet på något vis. Det kommer att finnas något bra och mänskligt i honom, och han kommer snarare att undertrycka det i sig själv. … Dagen för min avresa närmade sig. Min mors ögon följde varje bil på vägen med bävan: Var den ute efter mig? En av dessa dagar väcktes jag av mor tidigt på morgonen. – Kairken, vakna, Kairken! Upp med dig! Jag hoppade ur sängen. – Vad har hänt? Jag darrade på rösten. Mors vita sjal hade glidit bak i nacken, och det grå håret var rufsigt. Hennes alltid lugna ansikte var spänt av oro och blicken irrade nervöst. – Saltanat har plågor, sade hon. Sätt dig på hästen och rid efter doktorn. Skynda dig! Herre min skapare, måtte hon föda lycko- samt! Fort, mitt ljus..! Hon skyndade tillbaka till sonhustruns rum. Saltanats jämmer kunde höras tydligt. Tastan var inte hemma. Han hade ridit till Karaspan för att ställa upp i bajga, den traditionella hästkapplöpningen. Han hade sparat sin fux länge och inte låtit den sträcka ut på stäppen, så han hade bestämt sig för att prova lyckan vid den kommande tävlingen. Jag sadlade snabbt min fars häst och red så fort jag kunde till Centralfarmen. Det ljusnade, men solen syntes ännu inte över horisonten. Den fridfulla stäppen njöt morgonens vila ovetande om Saltanats svåra

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54