plågor. Karatumsyk, som skymtade mörkt i fjärran, liknade en sagohjälte som vilade på marken efter en hård strid. Stäppen glittrade av dagg. Det var som om en givmild hand hade spridit pärlor över marken. Den isande motvinden pinade min kropp. När jag kom fram till sjukhuset var jag genomfrusen. Alla sov fortfarande. Sjuksköterskan som var i tjänst hörde dörren öppnas och tittade ut från sitt arbetsrum. – Vem söker du? frågade hon. Hennes ansikte var trött efter en natts vakande. – Jag har ett brådskande ärende … – Sch, viskade hon och satte fingret mot läpparna. Du väcker alla. Kom med här. Tyst på tå steg jag in på jourmottagningen. Innan jag ens hade kommit över tröskeln hade jag hastigt uppgivit mitt ärende. – Men skynda er! Snälla ni! Sköterskan nickade mot sjuksalen, där flera kvinnor tydligen väntade på att förlösas. – Jag kan inte lämna dem! sade hon. Men jag ska försöka hjälpa till. Har du kommit till häst? – Ja. – Då går vi. Hon förde mig ut på gården och stannade under några unga poppelträd och pekade mot andra sidan gatan. – Ser du huset med det vita taket? – Ja. – Barnmorskan bor där, Zjamil. Hon ska avlösa mig om en timme. Hon får komma med dig, eller också får hon avlösa mig. Jag gör i ordning allt som behövs under tiden. Utan ett ord red jag bort till huset med det vita taket … En halvtimme senare var vi på väg i full fart mot Arshabaj med ambulans. Jag hade en sköterska bredvid mig. Chauffören kunde inte vägen, så jag blev tvungen att lämna min häst på sjukhusgården och följa med i bilen. … Saltanats tillstånd hade förvärrats när vi kom fram. Mor hade förlorat fattningen och sprang förvirrad från jurta till jurta. Hennes ansikte lyste upp ett ögonblick när hon fick se oss. En gnista av hopp tändes i hennes ögon. Redan innan barnmorskan hade stigit ur bilen tog mor henne i armen och ledde henne till sjukrummet, där Saltanat nu låg och skrek högt. Jag stannade kvar därute. Sängen ute på gården var fortfarande obäddad. Solen hade dock hunnit värma upp den. Jag satt ovanpå filten och lyssnade otåligt på vad som hände i jurtan. Så sent som i går hade Saltanat suttit här och fyllt luften med sitt klingande skratt, och som alltid smittades vi av hennes spontanitet och skrattade med henne.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54