far stod inte ut med tårar. Vi stod kvar ännu en stund och sade betydelselösa ord till varandra, så lämnade far tyglarna till Tastan, kysste mig igen och gav sig tyst iväg mot Arshabays dal. Långt därborta, vid floden, syntes två punkter. Den ena större, den andra mindre – våra jurtor. Stäppen var glädjelös, eller den kanske bara gjorde det intrycket på mig – avskedet från hemmet var svårt. Jag tog en sista titt på Saltanats grav och gnuggade mig i an- siktet. Farväl, min zheneshe! Farväl! Du fanns bara hos oss i ett år, men du lärde oss så mycket med ditt liv. Du gav oss ett föredöme – leva med ett leende … Jag ska försöka bära det med mig genom livet. Stäppen kommer inte längre att höra ditt lekfulla skratt. Din vackra röst kommer inte sväva under Arshabays himmel. Och ändå är du med oss, för du finns kvar inom oss. Farväl, Saltanat..! Jag såg mig om en sista gång. Solen bröt just igenom de höga molnen och spred sina strålar över den glittrande Arshabay. – På återseende, Arshabay Jag kommer tillbaka till dig igen och går vidare med allt som Saltanat lärde mig. Jag vill att människorna ska le, och jag lovar dig, min zheneshe, att kämpa för det. 1967

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54