MALÖRT

1. Den eldsprutande solen bränner skoningslöst allting levande och allting som är dött på den ändlösa malörtsstäppen. De avlägsna kullarna med sina toviga nackar, som avgränsar stäppen från återstoden av världen, syns som avskurna av ett sabelhugg och upplösta i ett flimrande soldis. Alataus toppar och de krumma ryggarna på dess utlöpare, på avstånd vanligen vita, är nu försvunna för ögat, förbrända av den obarmhärtiga solen. Vart du än ser bryter det blå-blå havet framför dina ögon, dess vågor är långsamma, flytande och i oändlighet rullande. Det sammetsmjuka vägdammet bränner dina nakna fötter. Och vem skulle kunna tro att vintern var på väg till denna ångande heta stäpp? Solen hänger som limmad vid en punkt på himlen, orörlig, som om den var för bekväm för att fortsätta framåt och saknade kraft att vända tillbaka. Också stäpplärkorna, som vanligen fladdrar upp när de känner fotsteg nalkas, rör sig nu inte förrän du kommer alldeles nära – det är uppenbart att de inte har ork att lämna den frälsande skugga de funnit i de täta malörtssnåren. Byarna har sjunkit i marelden vid foten av de taggiga åsarna och endast några höga poppelträd verkar sväva ovan marken långt borta som utbrunna tändstickor. I en hydda utan framoch bakvägg ligger två människor – de har flytt undan hettan. Den ene är en gammal man, den andre en pojke på tretton–fjorton. För tre eller fyra dagar sedan kom de hit för att samla maskfröplantor. Gamle Toksanbaj (som ligger i hyddan med sitt barnbarn bredvid sig) visste inte tidigare att man kunde tjäna pengar på detta slags malört. Och inte bara tjäna pengar, man kunde göra sig en förmögenhet. Och han blev mycket förvånad när folk förklarade för honom att han, om han arbetade tillräckligt hårt, kunde bli rik som ett troll. Men det fanns en tid då den gamle inte hade behov av några inkomster. Det var fullkomligt begripligt: sonen, hans egen son, var nämligen chef för det statliga mönsterjordbruket. Toksanbaj hade fostrat honom och lärt upp honom, och nu var det dags för Toksanbaj att kasta av sig den tunga bördan av bekymmer: ligga för sig själv och ha det bra och slippa tänka på någonting. Men gamle Toksanbaj kände sig varken glad eller stolt. Han hade aldrig upplevt något överflöd, utan hade i hela sitt liv umgåtts med bekymmer och arbete, och han fortfarande kände han inget behov av att undvika

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51