Dulat Isabekov kommer från de trakter där det välsignade Turkestan frikostigt sprider den högstes ljus. Själv är jag från Aralsjöns kustland. När jag redan hade fyllt arton och spanade som en liten örn efter flickorna från grannkvarteren, kom han till världen under Arys mäktiga himmel och tog en snidad vagga i besittning. De arton år som skiljer oss båda kan för somliga verka som en kort tid, för andra en lång tid. Frågan om den är lång eller kort, är i själva verket helt ovidkommande. Om man betraktar saken ur matematisk synvinkel handlar det enbart om ett naturligt tal, en siffra. Om vi däremot ser saken ur historiens synvinkel, så kommer vi att upptäcka att det rör sig om ett helt liv. Ett liv som berör en person, eller flera, en isolerad individ, en hel generation eller ett folk, en period som omfattar ett livsöde. Och i det här speciella fallet förhåller det sig just så. Under dessa arton år, som för den ene framstod som en kort tid, för den andre som en lång tid, genomled vårt folk en fruktansvärd svältkatastrof, och utan överdrift förintades vår nation till hälften. Och innan vi ännu återhämtat oss från denna olycka, som om den inte vore nog, kastades folket ut i ett fyraårigt krigs fasor och hundratusentals män dömdes till en förtidig död enligt ordspråkets stränga logik: den som faller skall krossas. Och till sist kom dagen då alla barbenta smågrabbar i staden Arys, och bland dem lille Dulat, på sina bara och smutsiga fötter rusade iväg för att möta krigets överlevande. Nu växte han upp under beskydd av sin far och sina farbröder, krigsveteraner, som hade hört kulorna vina om öronen och mött döden varje dag. Han växte upp, mognade till man och stod snart på egna ben. Oavsett hur vi i dag ser tillbaka på dessa händelser måste vi erkänna att vi upplevt de viktigaste sociala och politiska förändringarna i vår tid, händelser som format den unga generationens tänkande och medvetande och hela vårt samhälle. Och den nya generationen av författare, som kan jämföras med de sparsamma ljusen i Plejadens stjärnbild, och som nu firar sina jubileer, intog sina platser i litteraturen under den så kallade töperioden på sextiotalet, någon i början av perioden, någon i mitten. Denna generation berikade litteraturen var och en med sin individuella röst och förändrade till stor del berättandets estetiska natur: de introducerade ett