själv? – Hi hi hi! Hur mycket Komsha än behärskade sig träffade den mustaschpryddes ord hans ömmaste punkt med sådan kraft att han var nära att tappa besinningen och drämma till honom mitt emellan ögonen, men förnuftets röst hejdade honom igen: de väntar bara på detta. – Mina herrar, jag är inte en lika bekymmersfri person som ni. Ni har kunnat äta er mätta, ni är välklädda och har fina skor på fötterna – och nu vill ni ha roligt. Jag har inte råd med någonting av detta – jag måste arbeta hårt. Jag har inte gjort mig förtjänt av era hånfulla ord … – Hör på den! En väluppfostrad gosse, tror jag bestämt! Tål inga hårda ord! Men vem, vem skulle göra det? Jag kanske? vrålade han plötsligt. Du din grävling … Tar sig ton gör han också! Den mustaschprydde kisade mot Komsha en lång stund med svarta rakbladstunna glittrande onda ögon: – Nu räcker det, gräv ditt hål. Ner med dig, ner! Hör du vad jag säger? Komsha kände med varje fiber i sin kropp att det nu var farligt att gå ned. Han tvekade. – Han är visst rädd? … He-he-he! Jo, det är han …, sade en av de övriga och pekade på honom med fingret. Ge dig iväg bara, vi kommer inte att göra dig något. Att tro på en berusad slyngel är som att smeka en huggorm. Men det var alltför förödmjukande att visa sig feg framför ögonen på dem. När Komsha kommit ned på botten av brunnsschaktet tog han upp sin hacka och lovade sig själv att inte svara dem igen. Men oroliga tankar borrade fortfarande i hans skalle: Varför gav de sig inte iväg? Vad hade de nu i kikaren? Och naturligtvis skulle hans hantlangare vara borta just nu! En minut hade gått, kanske lite mer, när den mustaschpryddes röst hördes uppifrån med undertryckt skratt: – Hördu därnere, titta upp ett ögonblick! Komsha vände automatiskt upp huvudet. I samma sekund fick han en varm, stinkande stråle i ansiktet. – Åh, din saa… Han fick tag i spettet och som en blixt var han uppe igen. Alla skrattade så de vek sig dubbla och pekade på honom. Komsha tog den mustaschprydde i kragen, medan han fortfarande fumlade med snörningen på sin gylf, och drog honom till sig. – Om du så vore son till khanen själv, ska jag tvinga dig att smaka jorden!

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64