i ett vansinnesryck vacklade han bakåt, slog ut med armarna och med ett skrik föll han baklänges ner i den tjugo famnar djupa brunnen. Striden avstannade omedelbart. Helt lamslagna lutade sig de tre männen över brunnen. Det kom ett svagt stönande från djupet. Ingen av dem kunde efteråt erinra sig hur länge deras tillstånd av förlamning varade. Strax därpå vek sig benen på en av djigiterna och han föll på knä vid brunnens kant och med ett rop som fick blodet att isa sig: Min bro-der! täckte han sitt ansikte med skakande händer. … Den mustaschprydde hade brutit halskotan. Han dog på kvällen. Samma dag fick Komsha veta han var son till Doskey, en av de rikaste stormännen i området. Tre dagar senare skulle den mustaschpryddes bröllop ha ägt rum, och de sista dagarna hade han festat och levt rövare och sagt farväl till sitt ungkarlsliv … Ännu helt nyligen hade Komsha, inspirerad av de senaste framgångarna, vandrat lätt och säkert på jorden. Ljusa förhopp- ningar hade uppfyllt hans hjärta, men nu bleknade de, som när en lykta släcks av ett vinddrag. Framtiden förmörkades av en sorgesam skymning. I en hel vecka förberedde Komsha sin bön, han bad till Gud om nåd. Om samma rättvisa bad han de vitskäggiga äldste och de svartskäggigas råd och försökte befria sig från den fruktansvärda anklagelsen för mord på stormannens son. Men allt var förgäves. Han dömdes skyldig. Och vittnena – de båda kvarvarande djigiterna – bekräftade domen: Ja, det var han som hade dräpt sonen. Kamsha var utom sig av bedrövelse när han hörde domen, och med en suck ropade han till himlen: – O Allah, orättfärdig är du, du måste ha tänkt att brunnsgrävarens yrke öde var för gott för mig. Du måste ha föreställt dig att jag njöt av detta liv. Varför straffar du mig?.. – Olycksfödd är du, sade den gamle mannen som satt på hedersplatsen, visste du inte vilken olycka du drog över dig själv?.. Jag har levt länge i världen, men aldrig har jag sett och aldrig heller hört att en muslim dödat en annan muslim för ingenting. Hur bestämde du dig för detta? – Aksakal, tro mig, tro mig, jag ber. Jag har inte dödat. Jag är oskyldig. Och ha åtminstone medlidande med min hustru och mina barn. De lever bara på det jag tjänar med egna händer. Ha barmhärtighet, ni rättroende! Men domarna var obevekliga. Domen

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64