by kom samtidigt med den första snön. Den olycklige Komsha hade sannolikt haft för bråttom att hjälpa sin son, och han unnade sig varken sömn eller vila under sitt arbete. Och i denna brådska hade han inte förstärkt väggarna i en brunn ordentligt, eller bara gjort en alltför slarvig tätning – väggarna kollapsade och begravde brunnsgrävaren. Nyheten förmedlades till gamle Doskeys jurta av en av herdar- na. På eftermiddagen hade han träffat på en bekant från Sheralis by någonstans i betesmarkerna och fått veta vad som hade hänt. Doskey röjde inte sina känslor, trots att han inom sig kände djup smärta. En lång stund satt han och såg rakt framför sig med lugna ögon och gav inte ett ljud ifrån sig inför herdens ord. De övriga som var församlade kan ha trott att han inte bekymrade sig särskilt, det var bara han själv som visste vilken sorg som mognade inom honom, och han tvingade sig själv att stå emot av alla krafter för att hålla den kvar inom sig och inte låta den spilla ut. Nej, det var inte längre den förlorade besättningen som oroade honom, Komsha skulle aldrig driva hem den till byn åt honom. Fan ta dem, de där hästarna! Vilka bortförklaringar Doskey än letade efter fortsatte samvetets röst att viska till honom: Du …, just du har del i skulden till denna död, gamle man, och du kan aldrig komma undan ditt ansvar! – Inte ett ord till pojken! sade han med bestämd röst. Och detta var allt han trodde sig kunna göra just nu för sin lille gisslan. Några dagar förflöt och den fruktansvärda hemligheten nådde till sist Tungyshs öron. Den som avslöjade sanningen för pojken var ingen annan än Doskeys äldste son Ukitaj. Varken då eller senare frågade Doskey hur detta gick till. Han fick bara höra slutet av den hemska förklaringen. Tungysh låg på marken, och hans son, Doskeys egen son, stod över honom och lekte med sin ridpiska och talade inte, utan spottade ut oförskämda, avskyvärda ord: – Din far är död, död! Och du kommer också att dö, horunge! Någonting brast inom Doskey, och för ett ögonblick tycktes det honom som om han var bunden till händer och fötter med en grov kastlina, och att hans mun var försedd med munkavle och att han inte kunde röra sig, inte andas. En dödlig kramp pressade samman hans hjärta. Herregud, varför? – det var
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64