allt han kunde tänka. Sonen, hans egen son, dödar sin far. För vad? Tårarna kvävde den gamle mannen, och för att dölja dem för de omkringstående vände han på tvärt på klacken, och med snabba men osäkra steg gick han ut på stäppen, bort från byn, där en liten gisslans gråt ekade bland jurtorna, som skriet från ett sårat djur. Och återigen, precis som den första dagen, grep medvetandet om den egna skulden Doskey om halsen, och återigen kramade han sin ridpiska hårt i handen som om han ville hota, driva bort skulden från sig själv: Hur skulle jag kunna veta? Hur? Jag trodde att Komsha var karl nog att skaffa den boskapen och betala sin skuld, och att hans släktingar skulle hjälpa honom! Hur kunde man föreställa sig att detta skulle hända? Jag borde ha skickat Komsha i fängelse, denna olyckliga, eländiga varelse! Bakom sig hörde han snabba steg närma sig, det var Ukitaj. Han gick länge tyst vid faderns sida, så frågade han: – Hur är det med dig, far? – Vet du inte? Vet du inte hur det är med mig? Under en kort stund försökte Ukitaj hålla tillbaka de sårande ord som han hade på tungan, men käkmusklerna rörde sig och färgen kom och gick på hans gulaktiga kinder. – Visa inte din maktlöshet, far, sade han slutligen. – Maktlöshet? Inför vem då – maktlöshet? För den där pojkvaskern? – Inför Sherali! Han stal vår boskap i går, och vi kunde inte hindra honom. Han dödade din son och slank ur våra händer igen: och vi har inte ens fått en lösensumma! I morgon kommer de att kasta sig över oss, ödelägga våra hem, och en gång för alla förinta oss … – Vad har pojken med det att göra? – Pojken är en släkting till Sherali och måste ta ansvar såväl som de andra! Ukitaj hade uppenbarligen inget förbarmande längre varken med sina fiender eller sin egen far. Raseriet hade bränt bort alla känslor hos honom. Han talade hårt, uppretat: – Du har blivit gammal, far. Tänk på vem det är som du tycker synd om! Folk skrattar åt dig … Ja, ja – de skrattar! Och jag talar inte om våra fiender, utan våra egna släktingar. Och snart kommer de inte bara att skratta … Dina egna herdar i byn slutar att respektera dig och lyda dig!.. Men jag tillåter inte att någon skrattar
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64