leva för. I Musslans långa resa fanns det flest av dystra, glädjelösa dagar. Ibland skymdes ljuset av mörka moln. Men även då värmdes han av moderns minne, som likt en svag, men fortfarande ljus stråle lyste upp hans dunkla existens. Så lyser på natten en ensam stjär- na, och detta enda ljus i det nattsvarta mörkret – är åtminstone en stråle av hopp! De ilskna februaristormarna förde så mycket snö med sig att det inte var att tänka på att driva fåren på bete. Alla kreaturen, utom hästarna, utfodrades med fjolårshö. Hästarna hade det extra besvärligt. De var tvungna att bryta igenom en isskorpa för att komma åt fjolårets redan ruttna gräs, och blev kraftlösa av det dåliga fodret. När de arbetat sig svettiga föll de snabbt offer för kölden och blev sjuka. Ukitaj svor och förbannade sina hästskötare, som om de bar skulden till ovädret som drabbat landet. Dagen före hade elva häs- tar dött av kylan, och ytterligare tjugofem hade gått förlorade, ingen visste när eller hur. Efteråt kunde ingen erinra sig vem som först kom med misstanken att hästarna hade stulits av Sheralis hästtjuvar. Men det vä- sentliga var inte att ryktet uppstod, utan att alla omedelbart trodde på det. Blodet vek från Ukitajs vanligen rödsprängda, frostbitna ansikte. Och i det vitbleka ansiktet urskilde man särskilt de svarta läpparna, som var förvridna av ursinne. – Era jävlar! Vaktar ni månen i stället för hästarna? vrålade Ukitaj medan han for runt från herde till herde. I morgon dag ska hjorden vara här! Hör ni det, här! Om ni inte hittar den kommer jag att begrava er levande! Omekej, Ukitajs närmaste vän och en av de djigiter som hade varit på plats den ödesdigra dagen vid brunnen tillsammans med Doskeys döde son, försökte resonera med den unge bajen och övertyga honom om att ingenting ännu var bevisat, att de var tvungna att vänta och inte komma med grundlösa hotelser, men Ukitaj vägrade lyssna. – O Allah, hur länge ska vi finna oss i att Sherali plundrar oss? Har vi över huvud taget den minsta ära i behåll, eller har vi glömt vad det är, det är kanske dags för oss att klä oss i kjolar? Nå? Varför säger ni ingenting?.. Det är alltid samma sak: boskapstjuvarna stjäl våra djur – men vi säger ingenting, de dödar våra bröder – vi säger ingenting, i morgon kommer de att göra oss

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64