hemlösa – och vi kommer fortfarande att inte säga ett knyst! Omekej försökte hålla tillbaka sin vän, drog honom i ärmen och viskade: – Det är en farlig sak du ger dig in på, Ukitaj. Vi borde nog rådgöra med Doskey. Men Ukitaj var omöjlig att hejda. – Medan vi rådgör kommer de att skinna oss in på bara krop- pen och ge oss en smäll på käften dessutom, skrek han. Är det detta du väntar på? Det här?.. Äran kräver hämnd. Mitt hjärta brinner, det vill ge igen. Och jag är inte som du, Jag kommer inte att vara tyst längre. Jag ska binda vår gisslan vid svansen på ett sto och rida till Sheralis dörr och kasta honom för hans fötter. Låt detta bli början på min hämnd … Vem är med mig? Ynkryggar! Sätt kärringhucklen på er … Jag klarar mig utan er!.. – Varför tortera ett oskyldigt barn? Men vredens röst saknar förstånd. – Min vredes skum ska flyga – detta ska återupprätta vår skän- dade heder … Var är den där hundens son?.. Gisslan! GISS-LAN! Fan ta dig! En liten herdepojke klädd i en kort, styv fårskinnsrock kom springande från stallet. – Ni kallade på mig? – Kom hit, snorvalp! Rör på benen! Fort, säger jag! Som bedövad gick den lille pojken fram mot Ukitaj som om han dragits i ett rep, han krympte inför allas ögon. Om det fanns något levande i hans ansikte var det ögonen, som var fyllda av rädsla. På mindre än ett år hade Tungysh förvandlats från en glad, tillitsfull pojke till en nedtryckt, livrädd varelse. Ukitaj gjorde sitt bästa: det gick aldrig en dag utan att hans gisslan fick en örfil eller en spark, och nu var Ukitajs skrik tillräckligt för att Tungysh skulle gripas av panik. Ett otäckt leende krökte den unge bajens läppar när han såg den lille Tungysh närma sig honom. De omkringstående insåg att han faktiskt tänkte genomföra sin plan, men vem hade modet att sätta sig upp mot Doskeys son? Människornas hjärtan var kalla. De såg på när den lille pojken långsamt kom fram till dem och stannade ett par steg från Ukitaj, drog i fållen på sin päls, plockade bort stycken av intorkad hästgödsel och rester av halm. Som om Ukitaj inte vrålat av vrede alldeles nyss. – Vill du åka hem till din by? frågade denne mjukt, nästan kärleksfullt. Och pojken gick

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64