han känna deras lille gisslans hjärta slå, det pickade i bröstet som hos en fången fågel. – Var inte orolig, ingen kommer att göra dig något ont, sade Omekej. Och ingen ska binda dig. Var inte rädd, Tungysh … Din mamma kommer och hämtar dig till våren … Såja! Torka tårarna. Hör du? Pojken försökte tappert hålla tillbaka tårarna och kämpade emot med det sista av sina krafter, men det fick snyftningarna att bli ännu mer krampaktiga. – Seså, ge dig iväg nu och ta hand om det du ska … Allt kom- mer att bli bra. Tungysh knatade iväg mot stallet. Flera gånger såg han sig oroligt om, som om han fortfarande inte litade på sin befrielse, och han sökte Omekej med blicken, försökte tacka sin räddare med ett leende – men leendet var smärtsamt och uppgivet. Nej, det var ingen liten grabb som vandrade bort – det var redan en gamling som lärt sig att tåla världens orättvisor. Omekej ville skrika av smärta. Ukitajs tillfälliga förvirring var borta och han återfann rösten på nytt. Raseriet forsade ur honom som blodet ur en uppsprättad ven. – Ni är fiender, allihop! Jag litade på dig, dig och ingen annan, men också du tar Sheralis missfoster till ditt bröst. Vad är det som händer i världen? Gud, förklara för mig … Jag förbannar er alla! Jag vill inte se er för mina ögon!.. Men jag kommer inte att svika min uppgift – ni hoppas förgäves. Jag rider till Sheralis by, och där ska jag skipa ordning så att man ska minnas mig länge. Jag är inte mig själv om jag inte skövlar hans hus och dräper honom. Och må de döda mig där, men alla kommer att veta att än är inte alla stridsmän döda i Doskeys by!.. Ynkryggar! Se på er själva, ni är redo att slicka händerna på den som plundrar er, trampar ner er och våldtar er. Så sitt ni kvar i stugvärmen och vänta på den totala vanäran. Ukitaj satte foten i stigbygeln och kastade sig upp i sadeln. – Jag önskar dig en angenäm resa, sade en låg men tydlig röst. Det var Doskey själv. Ingen hade lagt märke till honom. Tydligen hade han just återvänt från stäppen, där de sökt efter hästarna. Skägget och mustascherna var täckta av rimfrost, och själv var han överhöljd av snö. Sonen vände sig häftigt i sadeln, hästen kastades åt

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64