saken – det blir vi som måste flytta … För ett ögonblick såg det ut som om Ukitaj hade drabbats av slag: ansiktet blev mörkrött, nästan svart, och en nervös ryckning från ingenstans förvred hans kind och fick munnen att öppna sig i ett ondskefullt grin. – Vilken förnedring. Plötsligt steg hans röst till ett tårdränkt skri: – Denna förödmjukelse! Ska vi uthärda också detta? Färgen vek hastigt från hans ansikte och enbart läpparna för- blev blåsvarta och darrande. Han flämtade efter luft. – Vi uthärdar, sade Doskey lika tyst och stillsamt. – Vi ska uthärda allt … Men förintad av denna stilla röst vände sig Ukitaj plötsligt bort, begravde sitt ansikte i hästens man och brast i gråt utan att generas inför allt folket som omgav honom.  

* * *

Tungysh skulle minnas denna dag för alltid. Han kunde fortfarande återskapa den i minnet i varje detalj. När hans mor fick veta att Doskey skulle flytta till en ny plats kom hon knatande till byn. Hon brydde sig inte om någonting: varken snön eller de extremt hårda frostperioderna som behöll sitt järngrepp över markerna – den stackarn ville bara se sin förstfödde. Flytten kunde ha skjutits fram till våren, men Doskey drabbades av en desperation som han inte längre kunde kontrollera. Han beordrade sitt folk att ge sig iväg så snart stormen hade stillats under en tid. Doskey i spetsen för drygt hälften av byn gav sig av och drog mot Kabantau. De återstående skulle komma tillsam- mans med Ukitaj. De sista dagarna hade Ukitaj gått omkring mörk i ansiktet, förkrossad av ilska och plåga. Med lyckligt hjärta lämnar du inte de platser där du först såg dagens ljus, där du tillbringade en sorglös barndom, där du tycktes för all framtid lära dig älska stäppgräsets bittra doft och smaken av vattnet i de glesa källvattenflödena. Det finns knappast en större sorg än när en människa drivs bort från sin hembygd, där hans farfars och farfarsfars eldar brunnit, där deras andar vandrar om natten och skyddar honom från alla slags olyckor. En inneboende vånda tyngde hans breda axlar och drog en slöja av smärta över hans ögon. Den uppdämda vrede som nu var blandad i hans smärta exploderade i honom med dubbel kraft, och det var en olycka för alla som kom i hans väg i sådana ögonblick – Ukitajs arm var som gjuten i bly. Hela

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64