dagen for han runt med piskan i handen från den ene till den andre – eldade, jagade på, förbannade. – Skynda på, skynda på! hördes överallt hans röst. Vi måste följa karavanen. Sätt fart! Och du din snorvalp, varför står du där som en stubbe? Driv på hingstarna! – Det senare gällde Tungysh. Tungysh kom fortfarande ihåg hur utmattad han hade varit den dagen. De sista resterna av hans krafter hade övergivit honom, men han vågade inte ens nämna ordet trötthet, av rädsla att hamna i vägen för Ukitajs piska. Han mindes hur han med gråten i halsen stapplade iväg till stallet och öppnade de tunga dörrarna, och de instängda hästarna kände friheten och vällde ut som en lavaström och nästan slog omkull honom. Dånet av hästhovarna var öronbedövande. Men tvärs genom allt oväsen hörde han sin mammas välbekanta krampaktiga röst. Hon ropade hans namn. Liten och ynklig i sina eländiga kläder, med det oordnade håret som stack fram under hucklet, bugade hon och kröp för alla främmande personer, såg inställsamt in i främmande ansikten. – Min bäste herre, säg … min Tungysh … Min Tungysh är här någonstans … Aldrig någonsin, varken förr eller senare, hade väl Tungysh sprungit så fort – tröttheten var som bortblåst! Det var inte bara fötterna som bar honom. Han bars fram till sin mor av kraften i allt som han hade lidit och uthärdat under året som gått, och av en sorg, en längtan och ensamhet, som inte längre var barnets, utan som drevs likt piskan som ständigt höjdes över hans huvud. – Mamma! Mammaaa! Hon luktade av gamla brödkakor, surmjölk och hem – det var lukten av frihet. – Pojken min! Min sol! Mitt liv! Lever du, mitt älskade barn?.. Äntligen får jag se dig!.. Hon grät högt, hakan darrade och tårarna rullade ned över näsan och föll i hans ansikte, varmt och stickande. Han hade bråttom, orden stockade sig, det var så mycket han ville säga. Han gnuggade sitt ansikte mot hennes mjuka bröst, drog in hennes söta doft, och skrek, skrek, skrek: – Mamma, Mamma … Jag har längtat efter dig … Jag vill inte vara här längre … ta mig härifrån … de slår mig … Jag är rädd … ta mig härifrån … lämna mig inte här … Mamma-a!.. Min lilla mamma, min vackra mamma, tänkte han många gånger efteråt. Om hon bara hade vetat att jag skulle
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64