ställa till det så för henne skulle hon nog inte ha vågat komma till Doskeys by. Hon hade inte kunnat ta honom med sig, och det visste hon. Hon kom bara för att träffa honom ett ögonblick och fråga vart byn skul- le flyttas. Inte minsta lögn, inte ens en tröstande lögn, hade hon tänkt ut när hon gick iväg för att träffa honom. Då visste han inte, och kunde inte heller veta, att hon hade gått runt till alla släktingar, och även om hon inte hittade några släktingar vädjade hon till avlägsna bekanta, bad dem hjälpa henne att befria sin son. Hon gömde sin stolthet och kastade sig för fötterna på fullkomliga främlingar, men tårar har föga värde för de mäktiga. Det var då det blev tydligt för henne hur svårt det är att vara fattig. Ingen gjorde minsta ansats att göra hennes liv enklare, ingen erbjöd henne en bit mat, ingen bjöd henne att värma sig vid elden. De mest förstående släckte åtminstone inte hoppet för henne, de lovade tänka på saken, rådgöra, och menade att det kanske skulle ordna sig framåt våren. När lamningsperioden började kanske det skulle bli möjligt att slå sig samman och gemensamt hjälpa henne med skulden. Andra svarade rent ut: De säger att Komsha vågade bära hand på bajens son, han borde ha tänkt sig för när han dödade honom. Hon försökte övertyga dem om att alltsammans var en lögn, att hennes man inte hade dödat någon, alla visste ju att Komsha varit en fredlig man. – Äsch, sade de. Gräset rör sig inte om inte vinden blåser … Vad kunde hon nu säga till sin son, förutom något som hon själv inte längre trodde på: Jag ska komma till våren. Kanske hon skulle falla på knä framför Doskey och tigga och be, be honom visa barmhärtighet? Det var trots allt inte för ingenting som hon faktiskt tagit sig ända hit med en späd unge i sina armar. Hade hon verkligen kommit enbart för att säga adjö till sin son före nästa långa skilsmässa? Först nu insåg hon vilket hjärtlöst sår hon hade gett honom med egen hand. Allsmäktige Allah, skona henne och hennes förstfödde, utför ett mirakel, ge henne barnet åter! Annars kommer hon aldrig att få varken ro eller vila – under återstoden av sitt liv kommer hon att ha sin förstföddes gråt och böner ringande i öronen. O Allah, detta

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64