är en småsak för dig! Hon hörde ljudet av hästar. Ukitajs uppretade röst skallade på långt håll: – Hörni, era drönare, driv på era hästar! Var är satungen nån- stans? Var är stallpojken? Har han gått under jorden kanske? En rysning gick genom pojkens kropp och fortplantade sig till modern. – Var är han? Ukitaj var redan framme vid dem. – Vad är det där för lortig kärring? Även om han hade kallat henne någonting ännu värre, fastän hon inte kunde komma på något, skulle hon likafullt ha svalt sin stolthet. – O myrza, jag är Tungyshs mor … Hästen trängde emot henne med det uppspärrade gapet gri- nande rakt över hennes huvud och hotade att trampa ner henne, men hon rörde sig inte ur fläcken, beredd att med sin kropp skyd- da pojken. – Jaså, det alltså fler än jag som bryr sig om honom? flinade Ukitaj. – Myrza, trots allt har också boskapen en herre. Varför ska inte en människa ha någon som vakar över henne? – Så du behöver honom alltså? Har du med dig lösensumman? – Myrza, tror du jag skulle missunna min pojke någonting som helst i världen? Jag skulle ge allt jag har om han slapp gråta mera. Men jag äger ingenting … – Inte det? Vad har vi då att prata om? Kom tillbaka när du har skaffat dig … Och du snorunge, upp i sadeln med dig, Jag har hört nog av käringsnack! – Var barmhärtig … Skona pojken och mig … – Upp i sadeln, säger jag! Ukitaj var fullständigt rasande. Hur kunde käringen tala om barmhärtighet? – Allsmäktige skapare, varför dömer du oss att plågas? ropade kvinnan utom sig, hon låg nästan under hästens hovar. – Klaga inte när karavanen ger sig iväg – det ger otur! Ukitaj lutade sig ned ur sadeln och med sin starka hand lyfte han pojken från marken och kastade upp honom på den lediga hästen. – Ta tyglarna, pojk. Iväg! – Mamma -a-a-a… – Min lilla sol!.. Pojken red bort efter hjordarna som tillhörde främmande, förskräckliga människor. På platsen där den övergivna byn legat syntes bara en mörk fläck i den vita snön – den övergivna modern som låg kvar med ansiktet mot marken, nästan berövad sina sinnen. Doskeys by inrättade sig på sin nya plats. Människorna reste sina jurtor, gjorde upp eld för att värma sig – frosten var inte att leka med

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64